Måns tog sig rätten att kalla heterosexualitet för den biologiska normen, vilket tydligen gav oss rätten att kalla Måns för smeknamn som ”förbannade jävla skithög”.
Vad yttrades då i brottsögonblicket? Måns fick frågan om han trodde att "tror du att människan föds med en sexualitet eller är det socialt?" och svarade så här:
”Jag tror att mannen föds med en automatisk dragningskraft till honan. Och kvinnan likaså. Så måste det väl vara någonstans.”
"Så du menar att homosexualitet är en avvikelse?”.
”Ja … det menar jag. Jag menar inte att det är något fel över huvud taget. Men det naturliga är ju att det är en man och kvinna som gör barn ihop och därmed får hela arten att fortplantas”.
Ett gatlopp senare har Måns bett om ursäkt för ordvalet avvikelse (ett ord han i och för sig inte valde själv) och poängterat det för mig uppenbara att han pratade om biologi, utan att blanda in värderingar.
Är det verkligen värt en häxjakt? Rent biologiskt tycks det ju faktiskt finnas ett tråkigt syfte med de flesta av livets glädjeämnen. Kroppen ger oss hungerkänslor för att vi ska komma ihåg att äta, sexdrift för att vi frivilligt ska ägna oss åt svettiga fortplantningsaktiviteter och utrustar oss med kärlek till våra barn för att barnen ska överleva länge nog att föda fram ännu en generation. Det låter precis lika oromantiskt som det är, och har ingenting att göra med vilket samhälle vi vill forma för varandra att leva i.
Som tänkande människor kan vi tack och lov bryta oss fria från djungelns lag, älska vem vi vill och äta glass i vårsolen utan att vara hungriga. Även mitt mitt röda clownhår kan ses som avvikande; ett mindre vanligt kalufsalternativ som inte tycks ha någon direkt evolutionsmässigt poäng.
Allt detta avviker från biologins humorlösa mall – så varför ses ordet ”avvikelse” som ett skällsord?
Svaret hittar jag i en kommentar från Jonas Gardell:
”Vi är så rädda för den som går en annan väg att vi laddat själva ordet ”avvikare” med starkt obehag. Det säger mer om samhället än om avvikaren. Enda sättet att gå en ny väg är att vika av från den gamla, att bli en avvikare.”
Den här rädslan för det avvikande, och för att själv avvika, går ut över oss allihop. Den drabbar alla som avviker från heteronormen, men också alla som avviker från den snäva fåra av åsikter som får yttras i ämnet. Så fort du sticker ut står någon annan redo att attackera med Tjocka Berta. Feminister får höra att de är manshatare, vänstern häcklas som kommunistpack, högern stämplas som kapitalistsvin och kristna döms ohörda som homofober.
Vi som försvarar mångkultur kallas för svenskfientliga – men när det kommer till skällsord är vi inte bättre själva. Vad vinner vi på att kalla främlingsfientliga för nazister och skrika ”rasist!” åt folk som inte gjort något värre än att kritisera aspekter av integrationspolitiken? Borde inte poängen med diskussion och debatt vara att alla inblandade ska få större förståelse för varandras åsikter?
I så fall missar vi målet totalt.
Jag har aldrig träffat någon som blivit mer förstående av att framställas i demoniska ordalag. Tragiskt nog sätter glåporden tonen och skapar avgrunder mellan åsiktslägren.
Om vi vill sätta stopp för det måste vi börja lyssna, utan att döma, även på dem vars tankar krockar med våra egna.