Min första lya var minimalistiskt inredd. Den var en dryg kvadratmeter stor och bekvämt möblerad, men saknade genomtänkt dekor och hade dessutom ett stort hål i taket.
Eller, rättare sagt: taket v-a-r ett hål.
Och det var i och för sig tur eftersom takhålet var den enda vägen ut.
Det galler som ersatt vanliga väggar väckte frågetecken kring om lokalen verkligen kunde klassas som vinterbonad, men fördelen var att träspjälorna erbjöd lockande möjligheter för en aspirerande utbrytarkung. Jag, som just skaffat tänder, gav dem genast något rejält att bita i. Från sovrummet hördes plötsligt ett märkligt, gnagande ljud – för så låter det när en bebis tuggar sig igenom en spjälsäng. Jag blev tagen på bar gärning, med munnen full av träflisor, och efter det smaksatte pappa träribban med ett äckligt cykeldäck.
Sedan dess har jag hållit mig till att svälja mat och förtret.
Mitt första egna rum var bohemiskt inrett men hade både tak och väggar – tre väggar, närmare bestämt.
Den fjärde väggen bestod av en kasperteater av masonitskivor som skärmade av min halva av skrubben från halvan med all bråte i. Jag var sju år och hade tröttnat på att dela rum med två bröder, så jag flyttade ut i kallgarderoben intill.
Jag fick i och för sig inte plats med nån säng, eller nån annan möbel heller för den delen … men jag kunde åtminstone sitta under snedtaket och vråla att ingen fick komma in.
Det gick jättebra eftersom ingen annan ville vara där inne.
Min första egna lägenhet bekände sig totalt oavsiktligt till retrostilen eftersom nästan alla möbler var hämtade ur min mormors förråd. Här åtnjöt jag lyxen av både väggar, tak och en dörr att ta sig ut genom. (Den där gången när hyresvärden fick bända bort dörren med en kofot för att befria mig är en helt annan historia).
Ungkarlshålor har som vi alla vet tre klassiska inredningsdetaljer – läskburkar, pizzakartonger och gamla kalsonger – men jag satsade på en mer psykotisk touch. Mitt tonårsjag föll pladask för idén med en tre kvadratmeter stor kartongbit fullklistrad med tidningsurklipp på Modospelare.
Och nej, du får inte köpa den. Den är borta för alltid.
Min nuvarande lägenhet har en inredning som möjligen lutar åt det minimalistiska hållet, men på ett rymligare sätt än den där spjälsängen. Jag håller igen på möbler och prylar för att ge mer plats åt mig själv och en massa dyrbart syre. Devisen har varit densamma i några år nu: ”Ett hem fullproppat med grejer signalerar inte att du har gott om grejer utan att du har ett för trångt hem.”
Mitt framtida hem, däremot, kommer förhoppningsvis vara precis så trångt och belamrat som dem jag pekar finger åt idag. Jag drömmer nämligen om att trampa på legobitar när jag snubblar mig fram genom ett träsk av kramdjur med en pinfärsk bajsblöja på armlängds avstånd.
Den inredningssituation som råder då har såvitt jag vet inget snofsigt namn i experternas bok, men jag kallar den ”familjär” och håller den högre än alla andra.
Med åren får vår familjärt inredda boning gärna transformeras till en stereotyp pensionärskvart, där väggarna är så fulla av fotografier att ingen har någon aning om hur tapeterna ser ut.
Då vet jag att jag kan se tillbaka på livet bakom inredningen med ett leende.