Du är här

2010-03-02 - Övrig kultur

Novellen: Sagan om Tina och den fastfrusna vintern

Femtepristagaren i Örnsköldsviks gymnasiums novelltävling heter Lovisa Östman och går tredje året vid Nolaskolans samhällsprogram.


Det var en gång en liten stad som låg mitt ute i igenstans. Vintern var en ständig inneboende i staden och kylan höll invånarna i ett iskallt järngrepp som den vägrade lossa. Frosten glimmade på varje fönster och klädde granarna i en vackert vit skrud. I den alltid vinterkalla staden bodde en flicka som varje år fyllde nio år. Tiden stod nämligen stilla i staden, kyla och nedfrysning är bland de bästa konserveringssätten som finns och därför åldrades ingen i den lilla staden. Somliga skulle undra vad felet var med det, ingen vill väl bli gammal och dö, men efter tio år i samma ålder ser man inte längre livet ur samma perspektiv och vad som hade stor betydelse förut är plötsligt inte viktigt alls längre.

 

Det allra mest tragiska med det hela var att tiden hade frusit den 23:e december, dagen före julafton, så julpyntet hade suttit uppe i tio år men den hade inte firats sedan den 24:e december, elva år tidigare. Glitterbanden runt granarna hade börjat falla sönder av ålder och pepparkakshusen var så hårda att den som vågade smaka en bit av de nonstopprickiga taken med all säkerhet blev en tand fattigare. Detta gjorde alla i staden mycket ledsna då julen var en viktig högtid, vemodigheten gjorde dock kylan än mer bitande och vintern kopplade sitt grepp fastare än någonsin.

Men saker var på väg att hända i den lilla staden som skulle förändra allting som sågs som verklighet…

 

Morgonen var lika kall som den varit så länge hon kunde minnas. Det brände i henne av obehag över att hon faktiskt börjat glömma hur riktig sommarvärme kändes; gräset mellan tårna, ljumma kvällsbrisar över bara armar och hundramiljoner myggbett på smalbenen. Hon log för sig själv då hon tänkte på det faktum att hon faktiskt saknade myggbetten i knävecken, det som ansågs vara det absolut jobbigaste och mest obehagliga med hela sommaren. Tinas sommarklänningar var upphängda på väggen. Kjolarna spretade likt solfjädrar i olika riktningar utan att alls vara lika granna som solfjädrar faktiskt är, de hade nämligen blivit alldeles solkiga med åren, blekta av för mycket sol, men Tina vågade inte ta ner dem. Av någon anledning trodde hon att sommaren skulle vara förlorad för alltid om hennes allra somrigaste plagg blev bortslängda och bortglömda. Som om de var ett bevis på att sommaren faktiskt funnits, någon gång för länge sedan, som en gammal dagbok med detaljerade beskrivningar om en helt främmande miljö. Hon strök försiktigt över en av kjolarna innan hon lämnade rummet för att äta frukost.

 

– God morgon, min allra soligaste Tina!

Hennes mormor hade bott med henne sedan Tina var nyfödd och hennes föräldrar dött i en olycka och hon hälsade alltid Tina med samma fras, varje morgon. Hennes mormor sa ofta att Tina var hennes solljus, för hon var så varm och glad att hon skulle kunna smälta all snö i hela byn om hon bara försökte. Men Tina trodde inte på magi och precis någonting sådant skulle förmodligen behövas om hon skulle kunna förgöra vintern med sin värme. Men hennes mormor trodde och det lät hon ofta Tina få höra.

   - God morgon mormor, log Tina och ställde sig att grädda pannkakssmeten som mormor gjort i ordning.

  - Vad ska du göra idag? Frågade mormor henne bakom sin stickning. Eftersom tiden frusit fast under jullovet var det aldrig skoldag, någonting som de flesta barnen i den lilla staden faktiskt började sakna och Tina var en av dem. Efter tio år av ständigt jullov förlorade kälkåkningen och snögubbebyggandet sin charm och snön sågs inte längre som någonting härligt vintrigt utan istället som en ständigt smärtande påminnelse om vad som låg bortom den.

– Jag hade tänkt att gå till biblioteket.

Mormor höjde på ögonbrynen åt hennes svar.

– Nu igen? Undrade hon med en smått skeptiskt blick som talade om för Tina vad mormor tyckte om hennes regelbundna biblioteksbesök. Tina ryckte på axlarna och satte sig vid bordet för att äta av de nygräddade pannkakorna. De var redan kalla.

 

Biblioteket var stängt. Någon hade kastat iskallt stenhårda snöbollar igenom två av fönstren vid ingången, de låg nu i spillror och de begränsade bidrag som möjliggjorde bibliotekets existens räckte inte till att laga dem. Tina suckade och vände ryggen mot de massiva dörrarna av ek, bakom vilka hon spenderat många dagar i följd den senaste tiden i jakt på någonting hon inte riktigt själv visste vad det var. Böckerna hade dock svikit henne, hon hade inte funnit någonting speciellt, vare sig väntat eller oväntat och det gjorde henne smått förvirrad. Hon hatade att känna sig vilsen, som om hon vandrade runt i en skog av täta granar utan stig men med en gnagande känsla av att om hon bara vände sig litet mer åt något håll skulle hon få syn på den.

 

Med blicken fasthakad i marken, försjunken i tankar, snubblade hon nästan över någonting hon inte kunnat se. Hon slet ögonen från snön och tittade upp, rakt in i ett annat par ögon, kolsvarta men inte tomma.

– Trampa inte ner mig är du snäll, 

Tina hoppade till. Hennes ögon tänjdes ut likt en målarduk fastspikad på en för stor pannå. En helt vanlig snögubbe, med hatt och halsduk, stod framför henne och backade med ett ursäktande uttryck närmare den undanplogade snökanten vid vägen. När hon kommit till sans frågade hon försiktigt om snögubben var verklig eller om hon bara drömde.

– Nejdå, jag är helt verklig, skrattade snögubben roat och log illmarigt mot henne. Men säg mig, varför ser du så bekymrad ut?

 

Tina förklarade hela situationen med den fastfrusna vintern för snögubben och hon tyckte sig se att hans redan kolsvarta ögon blev snäppet mörkare. När hon tystnat såg snögubben så sorgsen ut att hon önskade att hon inte hade sagt någonting om sitt problem. Snögubben vred sin halsduk runt sina pinnsmala händer och för ett tag trodde Tina att hans blick blivit lika fastfrusen i gatan som staden i tiden. Men efter någon minut mötte han hennes ögon och smärtan som lös ur dem fick den ständigt nollgradiga luften att kännas som en torriskall overall runt hela hennes kropp. Det gjorde så fruktansvärt ont i hela henne att möte snögubbens ögon att hon var tvungen att vända sig bort.

– Jag vet hur vi kan få slut på vintern, viskade hans tunna röst mot hennes rygg.

– Hur då? Tina tvingade orden ur halsen, hon måste få veta, hur ont det än gjorde honom.

– Din värme.

Orden var lättbegripliga men då de passerade igenom hennes örongång förklädde de sig i tjocka lakan av ogenomtränglig betong och hon kunde inte känna igen dem. Tina förstod inte alls. Plötsligt kunde hon höra sin mormors röst strömma igenom hennes huvud: “Du skulle kunna smälta hela vintern med din glada värme, Tina” och två tunna pinnar av en gammal björk letade sig fram över hennes rygg för att finna hennes händer. Med snögubbens magra grenhänder i sina kände hon plötsligt hur varenda vrå i hennes kropp kokade av värme och hon slöt sakta ögonen.


Värmen strömmade ut igenom hennes fingertoppar och strålade ut i miljoner av solskensvarma grenar av ljus. Hon tänkte på alla iskalla snödrivor som bäddade in deras hus och gjorde hennes mormor vintersjuk, på alla snöbollar som skulle smälta, halvvägs igenom ett ännu intakt fönster, på alla snögubbar, de flesta byggda av uttråkade barn. En skräckslagen ilning rann plötsligt nerför hennes ryggrad då hon kom ihåg vad hon höll i sina händer. Livrädd slog hon upp ögonen och fick sina farhågor besannade. På marken framför henne låg en svart hatt, tätt omslingrad av en randig halsduk, i hennes händer vilade två magra pinnar av björk som inte längre ägdes av en kropp. Men de förtjusta utropen trängde undan hennes skuldkänslor och glädjen över att ha besegrat vintern och kylan spred sig till hennes läppar och sträckte ut dem i ett leende.


Eftersom tiden varit fastfrusen så länge fanns ett överskott av kall vinter och då världen tycker om att skapa balans blev det omedelbart sommar. De vita vidderna förvandlades till gröna och de tunna träden stod i full lövskrud. Med en undanstoppad tanke i bakhuvudet om att hon skulle bygga en underbart vacker snögubbe till vintern gick hon hem till sin mormor med hatten och halsduken i famnen. Sommarklänningarna togs äntligen ner ifrån väggen, hennes mormor kunde inte sluta säga: “vad var det jag sa” och till lunch smakade pannkakorna alldeles underbart, nygräddat, varmt. 

Dela med dig av denna artikel på: