Du är här

2011-07-04 - Poesi & Noveller

Novell: Som en blöt fisk i ansiktet Forts.

Sommarläsning är trevligt. Här kommer del ett utav en följetong som handlar om den unge Alexander.

Missat första delen? Lugn den finnes här

En lång och mörkhårig kille, som såg ut att vara kring hans egen ålder, och samma typ av klädstil stod där och log glatt. Han höll fram en förpackning Marie-kex och sa:

”Hej, du måste vara Alex, jag är Tim och…” Han avbröt sig plötsligt och rodnade djupt. Han tittade på över Alex kropp.

Det var i denna stund Alex själv insåg att han stod där näst intill naken, endast iförd sina favorit kallingar med spindelmannen på!

”Ehum, ursäkta, kom in och slå dig ner jag ska bara…Öh… Klä mig! Just ja!” sa Alex hastigt. Alex, som för övrigt undrade om han var lika röd i ansiktet som killen, Tim, framför honom var, sprang in i sov rummet där han hade sin gröna ryggsäck.

Han rotade runt i sin ryggsäck och slet tillslut fram ett par skinny jeans och en vit t-shirt med trycket: ”Ain’t got no monky in my family”. Han tog på sig dem, rufsade till det svarta håret och gick ut i hallen för att se vars, kim.. nej! Tim, tagit vägen.

 

Tim stod i köket och letade i skåpen efter ett fat han kunde lägga upp kexen på. Han hörde en harkling och han vände sig om.

 

”Ehm. Hej, ehe. Jag är Alex” sa Alex och log lite nervöst och sträckte fram handen.

Tim tog hans han. Just i denna stund föll en kvinna i Australien nio tusen meter från ett flygplan med en fallskärm som inte inne höll någon fallskärm utan en liten kapsylöppnare ifrån Madagaskar men detta hade hon ingen aning om.

 I en lägenhet, i ett rätt industrialiserat område, stod två killar, båda i 20 års ålder och skakade varandras händer.

 

”Kex?” Frågade Tim glatt efter att ha släppt hans hand  

Några minuter senare satt de vid det rangliga köksbordet med en tekopp var.

Alex, som satt mycket tyst och viste inte riktigt vad han skulle säga, rörde stilla i sin kopp och så hur socker kornen virvlade runt och löste sig sakta i te-blandningen.

Tim harklade sig men blev åter tyst.

Han öppnade åter munnen igen och frågade:

”Så vad för dig hit?”

Alex tänkte en stund, skulle han avslöja hela sanningen för denne Tim. Sen han var liten har han blivit uppfostrad att hålla sig till sanningen och inte ljuga men på senare tid började han inse att ett liv utan lögner är ett liv då man blottar sitt jag mer än vad många egentligen vill veta. Han sände en tanke till sin far.

”Jag letar efter någon.” Sa Alex och smakade på sitt te som nu börjat svalna och var alldeles perfekt att dricka.

”Jaså?” Tim höjde på ena ögonbrynet vilket fick honom att se mycket misstänksam i det gula ljuset från den gamla kökslampan som hängde där tyst.

”Ja” Svarade Alex honom och tittade roat på Tim.

”Se där…”

Tim verkade förstått att han inte hade velat avslöja hela sanningen för honom.

”…Så hur kom det sig att du landade i denna lägenhet? Ingen har varit här på åratal” Tim kastade intresserade blickar på Alex vars blod frös och blev en helt annan substans än vad det egentligen borde vara.

”Vad menar du?” Skrattade Alex.

”Allt jag säger är att jag växte upp här i huset och jag har aldrig sett någon varken gått in eller ut genom den där ytterdörren, fast…” Han tystnade och tvekade en kortstund innan han fortsatte ”… en gång hörde jag musik, alltså jag hörde ett piano-stycke. Haha, du måste tro att jag är helt virrig eller hur?” Tim skrattade nervöst och tittade sig omkring.

Alex var tyst en stund innan han sa:

”Det var min mormors lägenhet. Jag hade tur som ens lyckades att hitta hit.” 

Det tedde sig nämligen så att i ett industriområde som detta finns det inget annat färdmedel än de traktorer som ägdes av de feta männen i kostymer och välpolerade skor som han tidigare sett spatsera förbi utanför de enorma fönstren i vardagsrummet.

 En stund senare tog Tim avsked och vandrade iväg till våningen ovanför.

Alexander satte sig i en av de blommiga fåtöljerna i vardagsrummet och stirrade på lågorna i den öppna spisen som dansade över de förkolnade bitarna utav en gamma stol som saknade ett ben.

Tankarna rullade runt i hans huvud:

”Vad menade han med ’ingen har varit här på åratal?’  Någon måste ha varit här. Pianot, badrummet, kläderna, disken, och musiken som Tim påstods ha hört. Kunde det ha varit honom han hört?

 

Solen sken honom i ansiktet när han rullade fram på sin cykel någon timme senare.

Han hade känt sig instängd i lägenheten och bestämt sig för att hitta till en affär och hans jakt visade sig vara ett pris när han svängde in på den stora parkeringen framför köpcentrumet. Låste sin cykel, man kan aldrig vara nog säker tänkte Alex och virade låset runt ekrarna.

Han skannade hyllorna efter vad han var ute efter, han förnam en inre instinkt som skulle kunna liknas som en haj som var ute efter ett specifikt offer! Kanske en säl?

Innan han reagera krockade han ihop med något, eller någon. Han föll handlöst till marken, och vem det nu var så hade personen han stött in i också gjort det!

Alex gned sitt bakhuvud när han skyndade sig fram till människan han stött in i! San upptäkte att en påse mjöl måste ha spruckit, ty gången de befann sig i liknade ett vinter landskap!

”Förlåt, jag såg dig inte! Gick det bra? Jag letade efter och sen bara…” Han stirrade chockat på personen framför honom.

Det var en mörkhårig flicka, jämnårig, med en sån där frisyr som hon Deschanel hade i den där filmen han nu glömt namnet på. Klara gröna ögon som stirrade rakt i i hans.

 Reaktionen han fick sedan var inte något han förväntat sig!

Ett klingade skratt. Ett vackert oskyldigt klingande skratt. Alexander log taffat och tittade på henne.

”Detta var inte varje dag” log flickan glatt och gav ifrån sig ännu ett klingade skratt.

”Va? Åh ja!” Alex kände sig dum.

Hans förvirring måste ha varit tydlig efter som hennes mjöliga ansikte förvreds till ett leende igen.

”Du sitter på min kjol” log hon.

Han lyfte på benet och det blommiga kjoltyget hade nu fått sin frihet!

”Oj!” Han hoppade till som han blivit bränd när hon snuddade vid hans hand.

Men skyndade sig medvetet att tag i hennes hand och hjälpte henne på fötter igen.

”Tack! Oj så här ser ut! Vi borde smita!” Hon grabbade tag i hans hand och drog honom ut i den soliga luften! De skrattade och ägaren till affären kom ut efter dem skrikande med en sopskyffel i högsta hugg!

”Vi behöver ett flyktfordon!” Skrattade Alex ivrigt och sprang till sin cykel utan att släppa hennes hand!

”Fort fort!” sjöng hon nästan!

Dela med dig av denna artikel på: