Du är här

2009-12-18 - Övrigt
Chistian Brandt flankeras av mamma Karen (t.v.) och pappa Nils. Bakom dem syns Ambrit och Björn Andrén. Foto: Håkan Nordström

Från Kanada till Foppaland

Det var en hockeytröja som för nio år sedan väckte intresset för Örnsköldsvik och dess hockeyspelare. I dag har den hockeytokiga familjen Brandt från Vancouver Island i Kanada kommit till Foppaland för att stanna. <br />

När vi träffar 13-årige Christian Brandt är han klädd i en Modotröja.
– När jag var fyra år fick jag en Coloradotröja i present av min morbror.
Sedan dess har Christian varit ett fan av Colorado Avalanche, och av Peter Forsberg.

Mot strömmen
Ända sedan 1970-talet har hockeyspelare lämnat Örnsköldsvik för Nordamerika, men för familjen Brandt gick flytten i motsatt riktning. För två år sedan träffades Karen Brandt och Holmen Skogs VD, Björn Andrén, på en internationell konferens.

– När jag fick veta att han var från Örnsköldsvik hajade jag till och frågade om det inte är därifrån en massa hockeyspelare kommer. Då började vi snacka hockey och har sedan dess hållit kontakten, berättar Karen.

I somras bokade Björn in Christian på träningslägret Modo Hockey Institute, och hela familjen Brandt fick åka på Sverigesemester.


Mötte Sedinarna
För Christian blev inte bara hockeylägret en minnesvärd upplevelse; han fick dessutom träffa såväl Foppa som Vancouverbröderna Sedin. När Christian kom in på restaurang Mamma Mia för att äta lunch med Björn Andrén, satt Sedinarna och väntade på honom.

– Jag blev ganska paff, säger Christian. Jag visste inte vad jag skulle säga… jag bara stod som förstenad.

– Henrik och Daniel var otroligt trevliga, säger Karen. De fixade tröja, klubba och hockeybiljetter till honom. De är verkligen fantastiska ambassadörer, både för sin stad och för sin sport. Kanadensare som fått höra om det här kan knappt tro sina öron.


Lämnade Vancouver
När familjen Brandt kom hem till Kanada fattade de ett stort beslut.

– Företaget jag jobbar för erbjöd mig en tjänst som representant i Europa redan för ett år sedan. Då tackade jag nej eftersom jag inte kunde tänka mig att bo i en storstad. Vår hemort Cowichan Bay på Vancouver Island har 1500 invånare och är knappt mer än en klunga hus i hamnen.

I somras bad företaget Karen att på nytt överväga en flytt.

– De sa att jag kunde få bo precis vart jag ville: i London, Bryssel eller Genéve. Då sa jag ”vad sägs om Örnsköldsvik? ”. Och det gick de med på.


”Nära till allt”
Flyttlasset gick från Cowichan Bay till en villa i Svartby.

– Det här stället känns som Kanada och ser ut som Kanada, säger Nils Brandt. Folk här uppe har en snarlik, lugn livsstil, och att det är en hockeystad gör det ännu lättare att känna sig hemma. Dessutom är det inte särskilt långt ner till Tyskland där mina föräldrar bor.

Nils flydde från Östtyskland 1981 och drog senare vidare till Kanada, där han fick jobb på samma restaurang som sin blivande fru. Medan Karen flyttar för jobbets skull gör han tvärtom, och lämnar efter 20 år sin anställning på Kanadas största bank.

– Jag har bestämt mig för att inte hasta in i något, säger han. Just nu är familjen min högsta prioritet. Men jag är öppen för förslag och skulle inte ha något emot att jobba för Modo Hockey … (skratt).

Hans son ingår redan i klubbens U96-lag och gjorde sin första träning med dem efter ett knappt dygn på svensk mark. Om Modo har värvat en framtida A-lagsstjärna i Christian Brandt återstår att se.

Dela med dig av denna artikel på: