På guldjakt bland ryska kanoner

Trions historia tar sig sin börjar för sex år sedan, när Esa Kangas övertalade Kent att följa med honom och börja träna fäktning hos den gamle elitidrottsmannen Sergei Milchakov.
– Det förändrade mitt liv, säger Kent. Jag kunde helt enkelt inte få nog av fäktningen och mer eller mindre bodde här i träningslokalerna. Jag brukar säga att det finns två människor som betytt mer än alla andra för mig; min fru och min tränare Sergei… (skratt).
Även Esa fann en livskamrat i fäktningen – och därtill en ganska krävande sådan som snabbt såg till att han gick ner tolv kilo.

Bjöds in till turnering
Efter tre års träning uppdagade sig möjligheten att delta i den nystartad ryska veterancupen A. Vetrov Tournament. Landslagsfäktaren Alexandr Vetrov, som följde upp sin aktiva karriär med en fortsättning på tränarsidan, avled 2007 i en bilolycka och turneringen kom till för att hedra hans minne. Tre år har turneringen hållits – och tre gånger har en trio från lilla Örnsköldsvik varit på plats.
Det blev storstryk första året och stryk även ifjol, men i år överraskade de till och med sig själva.
– Jag som deras tränare var väl lite tveksam till om vi skulle räcka till, erkänner Sergei.

Slog rekord
Han må vara trions enda proffs, men hade inte kunnat delta utan dem. Tillsammans uppfyller nämligen Kent, 56, Esa, 62, och Sergei, 45, det krav på sammanlagt 150 års ålder som krävs för att en lagtrio ska få delta. Och i år slog hans båda lärjungar alla rekord.
– Jag som är äldst och sämst skulle ju mest hålla förlustsiffrorna nere, men vann tre matcher och gick en oavgjord. Det var ju lite snopet, skrattar Esa.
Kent skördade ännu större framgångar.
– Jag presterade min bästa fäktning någonsin och vann tio av tolv matcher, berättar han.
Till saken hör också att det inte bara var veteraner man mötte, utan också två lag med fäktare i 25-årsåldern.
– Det var riktigt duktiga, säger Kent. Det gällde att hänga med i svängarna. Fäktning är lite som att spela schack – fast i 100 kilometer i timmen.

Legendarisk salut
Örnsköldsvikstrions insats slutade med en förstaplats bland veteranlagen och med en storslagen hyllningsceremoni på Peter Paul-fästningens borggård.
Det var också där som Kent fick äran att göra något som ingen svensk gjort förut. Varje dag sedan 1957 har de boende i S:t Petersburg kunnat lystra till en kanonsalut klockan tolv på dagen, och söndagen den 15 november var det Kent Thorén som avfyrade den.
– De berättade att det måste vara exakt på sekunden, säger han. Så har det alltid varit; varken en sekund före eller en sekund efter. Det här var salut nummer 19 102.

Prins Charles hann först
Nedräkningen skedde dessutom mitt i ett hav av turister och inför ögonen på ett brittiskt TV-team, så när skottet väl small på utsatt tid hade Kent goda skäl att pusta ut.
– Efteråt visade de listan över folk som gjort det före mig, berättar han. Där fanns ryska kosmonauter, Kalasjnikov – och så prins Charles.
Varken rymdfarare eller prinsar kan dock skryta med att ha tagit emot en förgylld kanonhylsa; en trofé som sannolikt kommer att utgöra vandringspris i turneringen kommande år.
Efter seger, salut, fest och champagnedrickande ur Peter den Stores bägare har nu fäktarna från Örnsköldsvik återvänt hem. Med sig har det en gyllene hylsa, översållad av kyrilliska tecken, som ger liv åt minnen utöver det vanliga.