Du är här

2010-01-27 - Idas Thailand
Ida Mellin, deltagaren Ida Jonsson och chefen för distriktet dansar på välkomstceremonin. För muspekaren över bilden för att se fler bilder.

Nong khai den 26/1-2010

Idag har det varit en märklig och helt underbar dag. Vi har fått ett otroligt fint välkomnande i provinsen och i byn.

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. På väg till byn där vi ska bo de närmaste 10 veckorna blev vi eskorterade med polisbil.

Vid ett par tillfällen var tårarna inte långt borta men jag tvingade tillbaka dem. I Thailand undviker människor att gråta offentligt in i den längsta så om de nyanlända gästerna börjar gråta så skulle det kunna tolkas som att jag var missnöjd med deras välkomstceremoni eller har hemlängtan.

När vi stiger av bussen så möts vi av våra värdfamiljer som hänger blomsterkransar kring våra halsar och knyter traditionella scarfar/handdukar kring våra midjor. En massa uppsatta personer, de flesta män, kommer fram och hälsar. Jag hälsar och bugar på alla men har inte en chans att komma ihåg vem som är vem.

I Thailand hälsar man genom att hålla ihop handflatorna emot varandra framför sig och buga på huvudet, det kallas för Wai. Det som kan vara lite klurigt i början är att veta hur högt upp man ska hålla händerna för det beror på vilken position personen som du hälsar på har i förhållande till dig både vad gäller ålder och position på arbetet. Generellt är Thailand mer hierarkistyrt än Sverige.

Ut med vägen till huset där välkomstceremonin ska hålla dansar ett flertal kvinnor traditionell dans och chefen för bydistriktet vill att vi dansar med. Som tur är dansande jag en liknande dans när jag var i Kambodja för att par år sedan så jag klarade mig lindrigt undan.

Eftermiddagen var fylld av tal, presentationer av människor, presentöverlämning och fotografering. Mot slutet av ceremonin lyfter de fram något som skulle kunna liknas vid en liten julgran men ändå inte. Formen är den samma men den är gjord av bananblad och dekorerad med blommor. Vi sätter oss i en cirkel runt den och de placerar en lång bomullstråd i våra händer.

En man som jag tror kan liknas vid en präst läser och sjunger långa långa böner. Efter en stund så kommer människorna som hela tiden suttit bakom oss fram och börjar knyta vita bomullstrådar runt våra handleder. Enligt traditionen så kommer trådarna att hålla oss friska och hålla ondska borta. Så nu när jag sitter och skriver det här så har jag handlederna täckta av vit bomullstråd. Jag har inte hunnit fråga min kollega L hur länge vi ska ha på oss trådarna men jag skulle gissa att det är några dagar.

Efter att vi ätit middag tillsammans så transporteras vi hem till våra värdfamiljer. Vi får klättra upp på flaken på dekorerade jordbruksmaskiner som kör oss långsamt genom byn. När jag sitter där och vinkar till folk så kommer minnena tillbaks från min studentexamen.

När jag lägger mig på kvällen så vet jag precis hur Kung Carl Gustav och drottning Silva har det en dag på jobbet.

Dela med dig av denna artikel på: