För två dagar sedan frågade min värdmamma mig om jag skulle kunna tänka mig att gå i en parad och bära en pinne. Jag förstod inte riktigt vad det handlade om men det verkade inte så stort och jag tänkte att jag kommer få mer information tids nog.
Nu i början gäller det att vara extra tillmötesgående och det hela lät ju inte så jobbigt så jag svarade snabbt ja. Hon verkade nöjd med svaret och så pratade vi inte mer om det.
Igår kväll kom grannfruarna hem till oss med fina kjolar och matchande överdelar som de ville att jag ska pröva. Den ena efter den andra uppsättningen åker på och av. Jag står mitt på golvet medan kvinnorna sitter ner och kommenterar på thai hur det ser ut.
En överdel är för stor. En kjol är så tajt att jag inte får upp dragkedjan. Till slut kommer de fram till att inget duger utan vi får åka till en kläduthyrningsfirma. Som tur var har de en kjol och överdel som passar mig. Vid det här laget börjar det gå upp för mig att den här paraden är större än jag anat.
Morgonen därpå väcks jag klockan fem. Klockan sex ska jag vara hos frisören för att få håret uppsatt och bli sminkad. På thailändskt sätt. På frisörsalongen är det full aktivitet. De första kunderna kom visst klockan ett på natten för att hinna bli sminkade.
När jag väl är klar spatserar jag och deltagaren Johanna ut på gatan. Kvinnorna i byn säger att vi har bråttom och vi blir tvungna att springa i våra smala kjolar utan slits. När vi kommer ut på huvudgatan och jag ser paradtåget går det upp för mig hur stort det här är.
Paraden visar sig vara avslutningen på samhällets årliga sportevent, en riktig folkfest. Alla de svenska och thailändska deltagarna har blivit sminkade till tänderna och fått låna fina kläder. Nu får vi alla gå i tåget och representera våra respektive byar där vi bor.
Ida Mellin