Du är här

2010-02-26 - Övrig kultur
  • Juryns motivering: "Ett finurligt och uppfriskande bidrag med kvickt, lättflytande språk som gör läsningen till en lättsam upplevelse. Humorn och underfundigheten genomsyrar varje ord och har också letat sig in mellan raderna. Skribentens iakttagelseförmåga gör igenkänningsfaktorn skyhög samtidigt som klichéerna lyser med sin frånvaro."
  • Cassandra vann 1500 kronor och en veckas skrivarkurs i Bollnäs för sin skrivprestation.

Webben 7 presenterar vinnarnovellen

Med start i dag, fredag, publicerar webben 7 samtliga tio vinnarbidrag i Örnsköldsviks gymnasiums novelltävling. Först ut är förstapristagaren Cassandra Lindgren från NV3 på Nolaskolan med texten "Kortvarig evighet".

Radikala förändringar. Oftast så börjar det i tårna. Bara en svag känsla, en förnimmelse av någonting sommarstickande. Ungefär som att titta med vidöppna ögon mot solen. Sedan sprider det sig upp mot vristerna och man börjar studsa och skaka på fötterna för att det kittlas så otroligt mycket. Kroppstemperaturen höjs och man känner sig febrig och förvirrad, utan att vara sjuk på riktigt.

Yrsel förekommer väldigt ofta, och konstanta besök på skoltoaletter för att få lite lugn och ro är vanliga. Fingrarna blir överenergiska och skriker efter att få skicka iväg sms efter sms, knappa in välbekanta ord som ”saknad” och ”maxpuls”. Lungorna krymper och din vitalkapacitet sjunker till någonting nästan obefintligt. Man andas som om luften vore insulin och man var diabetiker typ ett. Flämtande, och andfått med protesterande lungor som vägrar att släppa in luften.

Syrebrist och pH-värdet i kroppen sjunker, hjärtat måste slå fortare och fortare för att pumpa ut minst lika mycket blod som om man sprang tusen meter på ett världsrekord beyond the limit. Ryckningar i mungiporna minst var tredje sekund, och ett bubblande skratt i halsen. Hormonproducering i mängder tills människor i din omgivning misstänksamt bevakar allt du stoppar i dig. Glansartade ögon och minnesluckor på samhällslektioner som inte alls handlade om mjuka smekningar i nacken, utan helt enkelt om det internationella ekonomisystemet.

 

Exploderande fritagning. Precis som om stjärnorna bestämde sig för att explodera istället för att lysa, bestämmer man sig för att släppa taget om sådant som håller en tillbaka. Bara en sådan sak som att radera sms, överföra bilder från mobilen till datorn och döpa mappen till någonting obetydligt. Erkänna för sig själv att choklad kanske inte är så gott som man förstorar upp det till minst tio gånger upphöjt i ljusets hastighet.

Det är dags att finna någonting annat själslockande som får nervsignaler att bli lika höga som om man kickat nässpray alldeles för länge utan att egentligen vara förkyld. Denna frigörelse är grunden till hur mycket känslor en människa kan tåla. Det är absolut tillåtet att någon gång släppa taget för att ge plats åt någonting nytt. Samma sak som att helt enkelt acceptera att man är laktosintolerant och därför byta till laktosfri mjölk.

 

Onsdagar. När man vaknar på morgonen och huvudet är alldeles tjockt av dimmiga drömpartiklar, finner man tre sms på sin nyuppstartade mobil om någonting magkittlande efter skolan. I sovrumsmörkret famlar man efter ljusknappen och slår sin armbåge mot skrivbordet, hårt, hårt, hårt! Dock så har smärtan ingen betydelse, för man vägrar att ge plats för någonting annat än poetiska uttryck som; längtan, förhoppningar, nykläckta fjärilar i magen och en svag rodnad som sträcker sig från tårna ända upp till hjärtat.

Ibland kan man uppleva att man inte riktigt fungerar med omvärlden, att den känns alldeles för överväldigande, stor och gigantisk precis som om man var jätteliten och knappt hördes även om man skrek allt för vad lungorna kunde tåla. Skrika gör man för att frigöra den överenergi som hjärtat inte vet vad den ska göra med. Ingen risk att få mjölksyra precis.

Det händer för vissa att aptiten ökar drastiskt. Att man sitter med en skål vaniljyoghurt halv två på natten bara för att hungern inte går att få tyst på. Man sitter och matar in ett substitut, som egentligen är en värdelös kopia av det man egentligen behöver. Minst femtiosju skålar fingertoppsberöringar, fingerdragningar genom en kalufs, andetag mot ett nyckelben och en noga läppundersökning av någon som vet precis vad den ska söka efter.

 

Tappa mig inte i golvet, snälla, snälla jag lovar jag kan flyga på riktigt! Om någon ifrågasätter din nya religion, din tro på någonting som endast du vet och ingen annan, det enda som funkar är att kallt ignorera. Det är viktigt att man vågar leva intensivt, precis så som Sartre sade. Detta är livsviktigt för din och ditt hjärtas överlevnad. Här gäller inga smärtdämpande piller för att du råkade sätta din tro på fel människa. Felsteg och man lider. Lika hårt som du trodde att du skulle.

Fast värre.

Mycket värre.

 

 

Cigarettrök. En dag blev det plötsligt väldigt svårt att andas. Känns som att man hela tiden är omgiven av ett gäng kedjerökare och det sticker i lungorna och halsen. Luften bli alldeles tjock och får för hög densitet för att det ens ska kunna ske någon diffusion mellan alveolerna och kapillärerna. Tur det finns substitutluft, som att andas genom handen så att de giftiga molekylerna filtreras bort. Det bildas små tjärfläckar utanpå kroppens viktigaste andningsorgan och man vet att det är farligt, väldigt farligt men man gör ingenting åt det för man är så beroende av nikotin och känslan av att ha någonting mellan fingrarna.

Åh, andas, men det går inte, man vet inte vad man ska göra, åh snälla ge mig ett substitut, en ersättningsvara till samma pris som dessutom ser exakt likadan ut för man vill verkligen behålla den underbara känslan av abstinens och att vara sådär jättekär.

Där kom det. Kär, som betyder vad? Ja inte att andas cigarettrök, eller jo jag vet att det är samma sak för annars hade mitt hjärta inte bultat så hårt. Som att det slog i panik för att försöka hänga med det snabba tempot som krävs för att få vara lycklig. Passiv rökning viskar någon i mitt öra så att hela ryggraden ryser till.

 

Kan man ha skrubbsår på hjärtat? Det bildas nog ingen hård skorpa av levrat blod, utan mer en vit vävnad som ser ut som ett litet spindelbo. Det känns ju löjligt att man ens ska kunna ha skrubbsår, eller hur? Jag menar varför skulle jag ha skrubbsår om jag aldrig har ramlat? Dessutom sitter ju hjärtat bakom ett galler av revben och minst sjuttiofem centimeter fett och hud. Men var hittar jag plåster?

Det svider litegrann, men inte så mycket att det skulle kunna vara något allvarligt. Man är ju inte vek som tror att man är slutkörd av bara ett litet, litet minimalt skrubbsår någonstans på kroppen. Det kunde ju lika gärna ha suttit på mitt smalben. Anledningen till att det satt sig på hjärtat måste ju ha varit därför det finns så mycket blod och kärlek där.

 

Ignorera. Det börjar med ett osynligt tecken som bultar på ditt pannben men som du aldrig vågar lägga märke till. Sedan regnar det små korn av missförstånd ner i ditt hår som faller ut som ett stoft över dina fötter då du borstar håret för första gången på minst tre veckor. Man undrar hur länge och ofta håret egentligen behöver borstas. Då kommer tvivel ilandes med superfart och slår till dig i ansiktet som värsta käftsmällen.

Man snubblar till och känner först ingenting på grund av den domnande effekten av alldeles för många förlamade hudnerver på en och samma gång. Eller det känns som ett borttappat andetag, ett glapp i systemet, någonting är fel och måste åtgärdas. (Annars blir man olycklig).

 

Det är nu som hjärnan kommer ikapp den materiella världen.

 

Du förnyar din vänskap med skoltoaletterna där mattelektionerna tillbringas, med att gång på gång kasta blickar i den sönderstirrade spegeln och fråga dig själv om han verkligen är värd det. Om man skickar ett sms där det står någonting så viktigt som att man möjligtvis kanske typ älskar någon, och får ett tillbaka där svaret inte ens kommer upp i samma effekt gånger pi, då är det redan konstaterat att världen är den mest idiotiska plats som vårt förbannade universum kunde åstadkomma.

Då är det värt att sitta på en toalett med kronisk smärta i bröstet och astma i lungorna. 

För det blir inte bättre än så här.

 

Cassandra Lindgren

Dela med dig av denna artikel på: