Övrig kultur

Novellen: Kvar här

Två av de fem hedersprisen i Örnsköldsviks gymnasiums novelltävling tilldelades Hazar Sultan, som går andra året på skolan. "Kvar här" är den första av hennes vinnarnoveller.

– Mor, vad är det där vita?

– Snö, hennes djupbruna lockar hänger utmed den okrossbara ryggen.

– Är det som mjölk?

– Nej, dummer. Det är som mosad is. Om man håller det riktigt länge så känns det som krossat glas, säger Amira, Sermeds fyra år äldre syster. Hon sitter med armbågarna mot fönsterbrädet. Sermed står bredvid. Han är precis så lång att han kan titta ut genom fönstret. De tittar ut mot de delande flingorna. Sermed följer en snöflinga som landat på fönstret med fingret.

– Hur länge ska vi stanna här?

– Jag vet inte, älskling, vi stannar tills vi får veta vad de ska göra med oss, svarar mor som satt sig på en stol vid det lilla bordet i rummet.

– Vadå, ska vi aldrig åka hem igen? Jag vill inte stanna. Jag vill hem till pappa ju, Sermeds blåa ögon fylldes med tårar. De var inte bruna som resten av familjens ögon. De brukade skoja om att han var familjens lilla västerlänning. Amira nyper honom hårt i armen, vilket inte gör saken bättre.

– Sccchhh, väser hon. Du vet att pappa kommer snart. Ta inte upp det hela tiden, du ser ju hur ledsen mamma blir. Skärp dig nu, Sermed kan inte hålla tårarna tillbaka, han tittar på sin syster, sedan på sin mor och sedan ner i golvet för att dölja tårarna som faller. Men hans häftiga snyftningar hörs. Han saknar den odefinierbara doften som bara hans far har, den svaga tobaksdoften som alltid var inpräntad i hans svarta bomullskofta. Sermeds mor går fram, böjer sig ner mot Sermed och torkar bort hans tårar med tummarna.

– Kom. Klockan är sex, det är middag, säger hon och tar honom i handen. Amira skyndar sig och tar med sig sin blunddocka som hon fått av sin far, sedan stänger de dörren efter sig och går ner till matsalen. De flesta i flyktingförläggningen har redan hunnit dit och vissa har hunnit ta för sig av maten. Idag är det fiskpudding. Ingen av dem vet vad det är, inte ens Amira. Och hon brukar ha svar på det mesta. Sermed rycker i sin mors ärm, trycker sig nära och viskar:

– Måste jag äta av det här? Har de ingen kobbe? Kobbe är Sermeds favoriträtt, speciellt när mormor tillagar det. Hemma brukade de åka hem till henne på fredagseftermiddagarna och äta tills de nästan sprack. Mor orkar inte ha den dagliga matdiskussionen med honom. Sermed vet vid det här laget att det inte finns någon kobbe, men han hoppas ändå alltid att mor ska prata med någon av de svenska tanterna i köket och be dem göra åtminstone ett par stycken.

De andra barnen springer omkring i matsalen, skriker och skrattar. Mödrarna är mitt uppe i andra tankar, hur de ska klara morgondagen, framtiden. Tillslut kommer en av tanterna i matbespisningen fram och petar en av mödrarna på axeln. Sermed studerar tantens ovanligt stora näsa och fnissar för sig själv. Han petar på Amira som fnissar ännu högre när han berättar vad han lagt märke till. Deras mor tittar undrande på dem.

– Vad är det nu då? frågar hon och ler snett. Amira som sitter närmast henne berättar. Men barn, skäms! Sedan skrattar hon med. Det är första gången de skrattar tillsammans på länge. Det var något de brukade hålla på med i familjen; att studera förbigående människors näsor och kommentera dem. Tanten i matbespisningen pratar tydligt och gestikulerar när hon försöker säga åt modern att hennes barn snart kommer att välta något och orsaka en olycka. Modern suckar och ropar halvhjärtat efter dem, men barnen lyssnar inte.

– Afoen, förlåt, säger hon, rycker på axlarna och återvänder till tidigare tankar. Tanten suckar högt, mumlar något och går tillbaka till köket.

 

Sermed och Amira återvänder hand i hand från badrummet där de borstat tänderna. Det sista av tandkrämen som de tagit med sig hemifrån har tagit slut. Mor har köpt en ny som det står på något konstigt språk på. Amira hatar situationen, hon brukade alltid underhålla sig med att läsa på baksidan av tandkrämen när hon borstade. Men nu går det inte längre. När de kommmer in i rummet igen lägger de sig i den undre delen av våningssängen. Deras mor stoppar om dem och pussar dem på pannan.

– God natt min prinsessa och du också, min prins. Det är fortfarande lite kyligt på stället där hon pussat dem. Amira för handen över stället för att torka bort det. Sermed hör sedan hur hon viskar tyst:

– Godnatt pappa, jag saknar dig. Vi ses snart. Sermed får en klump i halsen, men som tur är somnar nästan omedelbart.

 

Ett avlägset ljud av en orkester blir allt klarare och klarare. Sermed blir sedan medveten om att det är mor som spelar Mozartskivan hon fått låna. Mor älskar klassisk musik och varken Amira eller Sermed har någonting emot det. Men att vakna till tromboner, fioler och cymbaler är inte att föredra. Amira suckar ljudligt, ger ifrån sig irriterade, nyvakna läten och sträcker på sig åt alla håll i sängen. Hon puttar nästan ut Sermed, men det säger han ingenting om. Ingen skulle ju ändå höra om han sa någonting. Både Amira och Sermed hör hur telefonen ringer och båda tänker samma tanke. Amira hoppar ut ur sängen och kastar sig efter telefonen. På nummerpresentatören visas ett långt nummer.

– Mama, det ringer! Nästan skriker hon. Mor skyndar sig mot telefonen, och Amira springer åt motsatt håll för att sänka musiken.

– Elo?  Det är tyst i flera sekunder. Hallå?! Försöker mor ännu en gång. Det hörs inte vad du säger, det är ganska hackigt. Ring igen, jag lägger på nu! Nästan skriker hon. Det kanske var pappa, säger hon sen.

 

Några månader senare sitter Amira och Sermed utanför ett kontor på för höga stolar och dinglar med benen. Mor sitter där inne och berättar om hela deras liv. Om att far kämpade i en motståndsrörelse, att de inte kunde bo kvar hemma. Hon berättar om dagen då soldaterna kom och Sermed och Amira fick springa över till deras grannar. När deras far kom och hämtade dem sent på kvällen haltade han och sa nästan ingenting alls. Amira håller för öronen. Sermed tar tiokronan som han fått av mor, går till godisautomaten och köper en läsk med hallonsmak. När mor kommer ut nästan en timme senare placerar hon en hand på sin dotters rygg och en andra på sin sons. Sedan åker de tillbaka till rummet på flyktingförläggningen. På tillbakavägen kommer Sermed på att han aldrig riktigt känt på snön. Känns den verkligen som krossat glas? Han tar av sig vanten, böjer sig ner och begraver handen i snön.

– Det är ju jättekallt! utbrister han plötsligt. Amira vänder sig om, ser vad han gör och gör likadant.

– Ja, jättekallt, solen skiner ovanligt mycket den dagen. Båda syskonen stannar ute och leker i flera timmar. När deras mor ropar in dem igen är det mat. Deras kinder är rosiga och kyliga, men när de kommer in i värmen börjar det istället sticka och bli varmt i kinderna. Sermed börjar gråta av den, för honom, främmande känslan. Det slutar med att hans mor gör i ordning ett fotbad till båda barnen och sjunger på gamla barnvisor, som barnen tappert försöker minnas texten till.

 

En vecka senare kommer ett brev från migrationsverket. Mor kan inte läsa så jättebra, men hon lyckas i alla fall förstå att de får stanna. Hon tjoar och kramar om sina barn, som tjoar tillbaka . Amira utbrister:

– Snart får väl pappa också komma hit, visst mamma? Nu kan han väl komma hit?

– Tabaan, absolut! Han ringde ju för två veckor sedan och sa att allting var som det skulle. Han sa att han säkerligen skulle kunna ta sig hit om vi fick uppehållstillstånd. Hennes långa hår flyger överallt och sprider en honungslen doft omkring sig.

 

Nu bor de i sin nya lägenhet, i en helt ny stad. Det är nu livet börjar på riktigt, fastän allting känns som på låtsas. Sermed har börjat på dagis och vet hur man säger hej, tack, hejdå, mjölk, snö, leka, sova, hem, mamma, pappa, migrationsverket. Migrationsverket kan han egentligen inte uttala rätt, men det är det ingen som säger.

– Mamma, har miriationsveket ringt? frågar han som daglig rutin när hans mor kommer för att hämta honom. Kanske har de ringt när han varit på dagis. Amira har börjat första klass och kan säga betydligt fler ord, hon kan, till skilnad från sin bror, uttala migrationsverket utan problem.

– Nej, tyvärr, habibi, inte idag. Men kanske imorgon, brukar mor svara. Sedan går de hem, hand i hand.

Men denna dag är annorlunda, idag ringer telefonen. Sermed hänger över nummerpresentatören och ser att numret är långt. I vardagsrummet sitter Amira och tittar på teve.

– Mamma, det är pappa! ropar Sermed. Mamma, svara! Men hon kommer inte. Sermed vet att han under inga omständigheter får svara. Amira klampar därför in i hallen där telefonen står.

– Hon är i tvättstugan, säger hon. Vänta, jag svarar, men precis då hon kliver fram, slutar det ringa. Äsch, de ringer igen, säger hon och går tillbaka in till vardagsrummet.


När de efter middagen sitter och tittar på nyheterna ringer det mycket riktigt igen. Mor går fram till telefonen för att svara.

– Elo? Ja, naam, ana, ja, säger jag ju, det är jag. Vad är det? Säg nu då! Personen i andra änden säger någonting som Sermed inte kan höra. Mor lägger tyst på luren fastän personen i andra änden fortfarande pratar. Sedan faller hon ihop på golvet och börjar gråta, häftigare och häftigare för varje andetag. Sermed och Amira ställer sig på lagom avstånd ifrån henne, så nära att de kan nå henne om de sträcker ut armarna. Och i bakgrunden hörs nyhetsuppläsarens monotona röst:

– ...bilbomben exploderade i centrum och tio civila omkom. Nu över till inrikesnyheter i korthet...

Publicerat