Övrig kultur

Novellen: Skelett

Tidningen 7:s krönikör Leila Sultan, som till vardags går första året på Nolaskolans samhällsprogram, visade sig ligga bakom både nummer 3 och 4 bland de noveller som juryn fastnade för i Örnsköldsviks gymnasiums novelltävling. Hennes bronsmedaljör kommer här.


Jag var nyss fyllda arton år, samma morgon faktiskt, blåögd på mer än ett sätt och helt jävla dum i huvudet när jag såg Adrian för första gången. Han stod i ett DJ-bås på en creddig klubb i en storstad någonstans och han var det mest fantastiska jag någonsin sett. Senare skulle jag lära mig att han också var helt jävla dum i huvudet, men inte som jag.


Tre timmar och elva minuter skulle dock hinna passera innan jag ansåg mig modig nog att gå fram till honom och hälsa. Besvikelsen det innebar kostade mig mer än ansiktet, som jag tappade när han tittade upp på mig och sedan ner igen som om jag inte fanns. Det skulle ta mig ytterligare fem år innan jag förstod varför han valde att inte se något annat än plattorna han maniskt vände.

Men än så länge var jag det naivaste du kan tänka dig; osäker, godtrogen och för snäll, inte särskilt attraktiv och en aning socialt inkompetent. Jag minns inte ens varför jag i hela friden befann mig på den där klubben, den där kvällen. Jag har aldrig kunnat dansa och har ingen rytmkänsla värd att tala om. Antar att jag för en gång skull bara ville att det skulle kännas som om det faktiskt var min födelsedag, att det var något speciellt och inte bara en vanlig dag.

Jag hade ännu aldrig haft någon riktigt vänskaplig kontakt vid den här tiden, om inte muggdoppningarna från killarna på handelsprogrammet räknas alltså. Därför var det ännu mer fantastiskt att jag faktiskt vågade gå fram till honom. Att jag inte accepterade hans avvisande. Att jag gick fram en gång till, när klubben skulle stänga. Var jag fick modet ifrån har jag fortfarande ingen aning om.

Han satt på knä nedanför DJ-båset och packade ner saker i en stor, svart ryggsäck när jag kom fram.
– Hej, sa jag.
Den här gången tittade han, istället för att titta ner, rakt på mig och sa:

– Röker du?
Jag skakade – och det här var inte meningen, men – panikslaget på huvudet och kunde för mitt liv inte komma på något vettigt att säga. Som tur var tog han till orda igen:
– Men häng med ut i alla fall. Slutar ju ändå nu.

Allt jag kunde förmå mig att göra var att nicka. Helt otroligt. Hade det gått från skoltidens ”jävla miffo, hoppas du dör” till ”häng med ut i alla fall”, såhär fort? Nej, det var väl ändå bara inte möjligt. Sådant hände bara i filmer, när den där rätta personen äntligen dök upp och räddade den svage från dennes lidande. Men alla filmer måste väl baseras på någonting ur verkligheten?
Så mycket hann jag tänka innan Adrian reste sig upp och började gå, det var uppenbart att han inte tänkte stå och vänta tills jag bestämt mig för om han menade allvar eller inte. Det var första gången jag noterade sättet han gick på.
Han gick ganska hjulbent, tog stora steg och drämde ner fötterna i marken för varje steg han tog. Som för att markera att han var på väg någonstans och att han inte tänkte be om ursäkt för sig. Känner man honom inte kan hans kroppsspråk lätt uppfattas som arrogant, men på den tiden var jag till och med för blyg för att ens tänka något sådant om någon annan.

Jag gick bredvid honom genom den förhållandevis ganska lilla lokalen. Klubben hade upprättats i vad som såg ut att vara en gammal källare, eller kanske ett skyddsrum. Han vinkade till några män längre bort som jag antar var ägare eller arrangörer eller leverantörer och allt vad de heter, för att visa att han skulle gå hem. Eller i varje fall därifrån.

Fastän det inte är någonting ovanligt, blev jag imponerad när han slog upp de tunga, gallerbeklädda dörrarna som om han aldrig gjort något enklare. Om jag hade försökt hade jag blivit krossad under deras betongtyngd. Men det jag verkligen minns med den här situationen, det som fick mig att redan nu lita på att han inte drev mig mig, var att han öppnade dörrarna åt mig, för mig. Inte bara för sig själv. Jag vet det för varje gång han slagit upp en dörr, vred han på huvudet för att   se till att jag kommit in innan dörren åter slog igen.

När vi till slut nådde en dörr med texten ”NÖDUTGÅNG” på, puttade han långsamt upp den med axeln för att samtidigt kunna hala fram ett cigarettpaket ur bakfickan.

Där ute var det kallt, säkert tio minusgrader. Visst hade jag varit med om kallare, men nu var vi trots allt lite längre ner i landet. Jag andades ut genom munnen och tänkte att om jag hade ljugit och sagt att jag visst rökte, hade röken som kom ur min mun på grund av kylan kanske kunnat lura honom. Förutom att det inte skulle lukta och att cigaretten inte skulle bli kortare. Nej, vid närmare eftertanke skulle det nog inte alls fungera.

Jag tittade på paketet han höll i och försökte läsa texten som stod på det, tills jag insåg att det var ryska. Sedan, efter att vi blivit vänner, hade han slutat röka. Men jag sparade ett av hans cigarettpaket, det ligger i en byxficka längst bak i min garderob. Tänkte att något måste jag behålla. Om jag någonsin skulle börja glömma.

Vi stod i tystnad, båda med rök bolmande ur munnarna – hans var bara lite tjockare. Jag betraktade hans ansikte i smyg. Han hade väldigt långt hår och ett ärr löpte längsmed vänstra kinden. En konstant, bekymrad rynka mellan ögonbrynen. När han fimpade var jag stel av köld i hela kroppen, axlarna så uppdragna att de nästan nuddade mina öron.
Han lyfte blicken från den fimpen under sin sko och tittade på mig som om han glömt att jag var där.
– Fryser du? frågade han.
Jag nickade och log lite urskuldande.
– Du kan prata, va? För du sa ju hej därinne.

Kände hur färgen och värmen steg i mitt ansikte. Jag vet och visste redan då att det inte var hans avsikt att göra mig generad, men jag blev det ändå. Detta skulle komma att hända flera gånger under åren. Sista gången det hände var det dock inte av förlägenhet, då var det för att jag var så fruktansvärt arg. Har aldrig skrikit så högt i hela mitt liv och det hade inte han heller, skulle jag tro.
Jag var självklart tvungen att svara honom, trots att jag var rädd för att låta dum. Han skulle ju tro att jag var efterbliven på något sätt annars.
– J-jo, det är klart jag kan, sa jag lågt och undvek hans blick.
Han hatade när folk inte ville se honom i ögonen, men det visste jag inte då. Då visste jag inte att hans djupa suck berodde på det och inte på han tyckte jag var löjlig.
– Varför gick du fram till mig egentligen?

Ja, varför? För att han var vacker, för att han verkade intressant, för att jag inte hade någon annan, för att testa mina gränser, för att jag hade tänkt att jag aldrig mer skulle träffa honom och då skulle en förödmjukelse vara enklare att ta?

– För att du spelade min favoritlåt.
Han log. Jag har aldrig sett honom le så sedan dess. Så sträckte han fram handen.
– Adrian.
 Jag tog den och försökte att inte trycka för hårt eller för svagt.
– Alex.
Sedan fanns inte så mycket kvar att säga. Allting gick så snabbt efter det.

När jag minns allt i efterhand blandar jag ofta ihop personer och händelser, tidpunkter och platser. Skyller det på att allt hände på så kort tid. Visst, fem år låter som rätt mycket, men det är det inte när man är ung. När man precis flyttat hemifrån och fram till en viss händelse inte gjort en enda sak värd att minnas eller vara stolt över.

Jag berättade aldrig för Adrian om mina mobbare eller morgonen då jag slutade gå till skolan helt och hållet och istället började ta långa promenader tills mina ögonfransar blev frostiga. Och han berättade aldrig för mig när han blev sjuk.

Två månader efter vårt första möte sa jag upp min första lägenhet och flyttade istället till en som låg närmare hans. Dels för att han fixat ett jobb åt mig på Seven Eleven en bit ner på samma gata, dels för att det kändes så självklart. Som om det inte fanns något annat sätt. Jag hade inga andra vänner och hade heller aldrig haft det, men det var ändå inte anledningen till att jag behövde träffa honom  så ofta. Anledningen var att tiden inte gick utan honom. Den stod helt stilla, minuterna och timmarna segade sig fram, och efter några dygn kändes det som om jag höll på att kvävas av syrebristen i min egen kropp.

Det var inte kärlek på det viset, men det var inte heller vänskap. Jag brukade tänka att den delen av mig som gjorde att jag aldrig vågade stå upp för mig själv tidigare, fanns i honom. För han hade tvärtom självförtroende för två.
Han var inte rädd för att dra med mig ut om nätterna med graffitifärger i den svarta ryggsäcken bara för att vi skulle ha något fint att titta på nästa gång vi gick igenom en viss tunnel eller park. Han var inte rädd för att käfta emot parkeringsvakten när han fått böter. Han var inte rädd för att köra mot rött eller mot att slänga sig ut från en klippa ner i vattnet trots de vassa stenarna däri. Symboliskt, delvis.

Men det han var allra minst rädd för var att eliminera min rädsla och då menar jag inte lite i taget. Jag menar allt på en gång. Han var rädd för sin egen rädsla, men inte för min.
Efter ett tag började han försvinna någonstans ett par gånger i veckan utan att säga var han skulle. När jag frågade sa han att han köpte nya skivor och att han gjorde det bäst i ensamhet. Men han hade aldrig några skivor med sig när han kom hem igen.

En dag ringde han på min dörr och sa att han ville be mig om någonting.
– Visst, vadå? frågade jag och flyttade mig ur dörröppningen för att släppa in honom, men han stod som fastgjuten i marken där ute.
– Jag ska åka och hälsa på mina föräldrar. Vet inte hur länge jag blir borta. Men du måste lova att inte ringa mig när jag är borta.
Jag var tyst och tänkte över detta.
– Varför inte?
– Gör det bara inte. Det handlar inte om dig, jag vill bara inte det. Okej?

Han spände blicken i mig som pappa brukade göra när han druckit lite för mycket. Min pappa dog när jag var åtta år. Nu var jag tjugotvå och jag hade inte tänkt på honom på evigheter, förrän nu.
Jag nickade, en aning för ivrigt, bara för att markera att jag förstod vad han sa.
– Ja, nej, det är klart. Ha det så kul. Hälsa.
Det var då han gjorde något så konstigt. Han försökte le men det blev en grimas, försökte säga någonting men det var som om orden fastnade i halsen på honom och han harklade sig istället. Han som alltid visste precis vad han skulle säga. I det ögonblicket såg jag hur mörk han blivit under ögonen. Hur mager och blek han var. Varför hade jag inte sett det förut?
– Vi ses, sa han. Sedan gick han.

Efter detta hörde jag inte av honom på en månad. Det kändes som ett år. Jag kom på mig själv med att gå runt i min lägenhet och undra hur jag skulle kunna göra något utan honom, inte bara nu men i framtiden också. Om jag blev så rastlös på bara en månad, om jag inte visste vad som var minnesvärt och inte nu, hur skulle jag veta det sedan?

Jag hann tänka alldeles för mycket under den månaden. Kom fram till att jag måste flytta, måste bryta mig fri och skaffa ett nytt jobb. Måste komma någonvart och det på egen hand. Men inte förrän han kom hem. Så kall skulle jag inte vara. Kunde inte. För detta var inte vad jag egentligen ville. Det var vad jag kände att jag borde göra.
När han kom hem hade han inget hår kvar. Jag tänkte inte på det först, för att han hade mössa på sig. Sedan slog det mig att det långa, svarta, stripiga var helt borta. Tänkte då att han kanske bara hade klippt sig. Men så tog han av sig mössan och då såg jag. Allt, verkligen allt var borta.
När han såg hur jag stirrade tog han genast på sig mössan igen.
– Vad fan är det? sa han besvärat, verkade ångra att han kommit hit från början.
– Men hur...? Vad har hänt?
– Vadå? Inget, jag har snaggat mig bara.
Sedan skrattade han. Jag skrattade också, för vad skulle jag annars göra. Undrade bara varför det högg till i bröstet så mycket.

Sista gången jag följde med honom och hans graffitifärger ut var samma kväll som jag berättat för honom att jag skulle flytta. Jag hade hittat en lägenhet, packat allt och skulle åka om några dagar. Han hade inte sagt någonting, bara tagit ryggsäcken och gått. Jag hade följt efter. Hans hår hade inte vuxit ut.
Det var sommar och han hade en vit nästan genomskinlig tröja på sig. Jag såg dem inte förrän han böjde sig ner mot ryggsäcken; kotorna i hans ryggrad. De tycktes stora som pingisbollar och revbenen på sidorna om dem såg mer ut som tjocka trädgrenar. Under huden.
Jag rös i hela kroppen och gick därifrån utan att säga någonting. Han vände sig inte om, trots att han måste hört mina steg.

I fredags fick jag ett telefonsamtal. Det var en kvinna som sade sig vara Adrians mamma.
– Jag vet att ni var väldigt nära vänner, du och Adrian, sa hon med darrig röst.
– Ja. Det var vi, sa jag avvaktande. Jag hade förbjudit mig själv att tänka på honom under det gångna året. Tänkt att om det var som jag befarade skulle jag i alla fall slippa smärtan av att förlora honom. Trots att smärtan av mitt egen svek var tusen gånger värre. Jag kan inte förklara mig, än mindre försvara mig, för det jag gjorde.
– Jo, och nu är det ju så att... Kvinnans röst bröts och hon började snyfta tyst i andra sidan luren.
– Vad är det som har hänt?
– Ja, du vet ju att han hade cancer, snyftade hon. Han-
– Nej, avbröt jag. Nej.
Lade på luren och tänkte att jag inte fick ge efter för kroppen, för allt min kropp ville just då var att falla ihop och sluta fungera.

Istället lyssnade jag till mitt förnuft, något jag inte gjort på väldigt länge, sprang ut till bilen och gav mig iväg. Stannade inte förrän jag nådde Seven Elevens bakgård, där jag gått ut och in, jobbat, under flera år. Kvar på den mörkgrå väggen stod fanns en vit skugga av ett skelett. Hans skelett.

Andfådd och med tusen nålar i hjärtat sjönk jag ned längsmed väggen. Blundade. Om jag blundar tillräckligt hårt är det som om inget av detta någonsin hänt. Var här. Var här igen.

Publicerat