Övrig kultur

Novellen: Mina vener var en tågräls

Gårdagens novellförfattare Leila Sultan ligger även bakom detta bidrag som slutade på fjärde plats i Örnsköldsviks gymnasiums novelltävling.


– Tåget anländer till Västerås om cirka tjugo minuter, avstigning sker vid höger utgång.

Konduktörens rosslande röst som går ut i vagnens högtalarsystem väcker mig ur min egenkomponerade dröm. Jag brukar göra sådär när jag känner på mig att jag bara kommer drömma mardrömmar om jag somnar på riktigt; sluta ögonen och sedan, likt en filmregissör, frammana skådespelare och händelser i mitt huvud. Göra allting på mitt sätt.

Kanske borde jag skrämmas av min vilja att kontrollera allting, men så kommer jag alltid att tänka på honom. För jag och min drömregi är knappt ens partiklar av droppar i havet jämfört med allt han gör, allt han är.

Jag reser mig sakta upp och drabbas genast av en stilla yrsel – fick inte i mig någon frukost i morse. Tar stöd mot sätet framför mitt, går med skakiga steg mot dörren på höger sida precis som konduktören rådde mig och mina likasinnade för några sekunder sedan. För där ute har det bara gått några sekunder, allra högst en minut, men inuti mig rusar tiden förbi så snabbt att jag mår illa, på samma sätt som jag mår illa av berg- och dalbanor.

 

Det är en lördag i maj och som vanligt knökfullt på tåget mellan Stockholm och Västerås. Hade detta bara varit en vanlig resa hade jag inte hittat ett ledigt säte, men den här resan är allt annat än vanlig. Det faktum att jag befann mig på stationen två timmar innan tågets avgång, vittnar om just det. Nervositeten driver mig till de underligaste handlingar.

Drar i ärmarna till mig tröja och försöker se ointresserat förströdd ut fastän jag känner mig mer självmedveten än någonsin. Kommer på mig själv med att otåligt trampa med kängorna i golvet och betraktar med överdriven uppmärksamhet gruskornen som lossnar från dem. Allt för att inte verka nervös, trots att hela jag skriker motsatsen. Det måste vara synligt på tusen meters håll.

Jag skrev till honom vad jag skulle ha på mig, fastän jag är säker på att han skulle känna igen mig vad jag än hade på mig. Han har ju sett mig, följt förändringarna i mitt utseende och i mig under nästan två år. Visserligen har någonting alltid stått emellan oss, men ändå. Han har sett mitt hår växa för att åter klippas av, han har sett mina skrattgropar bakom miljontals lager av ettor och nollor, hört min mikrofonbeslöjade röst viska – för det var sent och jag ville inte väcka mina föräldrar – strofer ur de mest depraverade diktsamlingar i min ägo. Bara för honom. Jag vet alltför väl att om jag skulle försöka slå hål på de tio tusen väggar som skiljer oss åt, skulle det bara sluta med glasskärvor i knogarna och förödmjukelsen det, jag, skulle åsamka honom om jag gjorde det skulle sitta som två blåmärken på hans båda kindben. Eller åtminstone så som jag tänker mig att hans kindben ser ut.
Men genom allt detta, trots och mellan allt detta, kanske ändå. Någonting mer.

Det är därför jag är här nu. På grund av, eller kanske tack vare, den där känslan jag har. Känslan av att om jag gör någonting drastiskt som skadar oss båda på samma gång, så kanske muren mellan oss faller. Den där djävla muren som är det enda som håller oss isär, men som ibland också är det enda som håller oss samman. Allt jag vill är att se honom. Höra hur hans röst låter när han har rökt en cigg för mycket i kylan på min balkong. Känna om hans hår är varmt eller kallt det första jag gör när jag vaknar.

Ett plingande hörs, det liknar ljudet i kassetterna tillhörande ljudböckerna jag hade när jag var barn. Pling, vänd blad. Jag tittar ut genom fönstret intill dörren och ser hur allting där ute sakta blir stilla. Framme.

En ström av människor rör sig som en enda kropp ut från tåget när det äntligen stannar. Jag går där, bland dem, är en del av dem. Han berättade för mig en gång om en vän han hade som lärt honom att bli en av dem utan att bli som dem. Jag hade snabbt avfärdat tanken som genast skjutit upp i min hjärna; hur lätt det ändå vore att bara... Smälta in. Luta mig tillbaka, låta någon annan hålla mig upprätt medan jag lämnade min kropp bakom mig och gick iväg.

Nej. Jag kan göra mycket, men inte det. Jag behöver mig själv, behöver veta att jag fortfarande finns. Något jag ofta blir osäker på när hans närvaro gör sig påmind och blir ett med min. Blir osäker på om vi egentligen inte är samma person, om jag inte har hittat på honom. Han ger mig aldrig något som motbevisar detta.

Mina ben går av sig själv mot stationen. Nu har jag bara två val. Antingen bryter jag mig ur folkmassan, springer åt motsatt håll tillbaka in i tåget och gömmer mig på toaletten, eller så fortsätter jag in till stationen, går igenom den och sedan ut i staden.
Det står klart för mig vilket val som vore enklast, men innan jag hunnit tänka mer på det har jag tagit mig in genom dörrarna och befinner mig nu innanför stationens höga väggar.

Går till höger förbi trappan, in på Pressbyrån. Står blickstilla, stirrar stint på tidningshyllan framför mig. Jag behöver bara andas. Bara tills jag inte längre kan känna knäskålarna slå emot varandra för varje våldsam skakning som går igenom min kropp.
Varför är jag så nervös, egentligen? Jag har inga identitetsproblem, inte dålig andedräkt – tror jag i alla fall, andas snabbt mot handflatan för att dubbelkolla, nej, ingen fara – och viktigast av allt, jag känner ju honom. Vet att han gör mig lugn och får mig att känna mig som en storm inuti på samma gång. Han kan mig utantill.

Det är just det. Han vet nästan allt om mig, allt man kan veta om någon annan utan att ha träffat denne, vill säga. Men då finns också vissa saker han vet om mig som jag inte vet om honom. Det är orättvist. Ja, det är orättvist och obalansen det skapar gör mig såhär nervös.
”Så blir du lika vältränad som dina idoler på bara två veckor!” Inser att det är tidningar för tonåringar eller i vissa fall kvinnor som passerat 40-strecket jag står och stirrar på, ruskar på mig och går ut från Pressbyrån, nu med mer bestämda steg än förut. Fortsätter ut genom dörren som leder mig ut på Västerås gator innan jag hunnit reflektera över vad det innebär. Tur är väl det, för annars hade jag antagligen blivit stående i dörröppningen tills det blev vinter.

Första andetaget här ute går helt okej. Andra andetaget också. Men tredje andetaget fastnar redan i bröstkorgen. Som känslan av att ha en hård karamell i munnen men råka svälja den och så hamnar den fel. Den ligger där som om den vill trycka sönder hela bröstet. Skillnaden är bara att den känslan är fysisk och går över om man äter lite knäckebröd. Den här känslan sitter djupt inuti och inget knäckebröd i världen hjälper mot den.
Rädslan för att åka hem igen tomhänt har antagit skepnaden av vågor och insidan av mitt pannben är klippväggen de slår emot.

Medan allt detta sker på min insida, söker mina ögon febrilt och skoningslöst efter något de kan känna igen; det enda jag känner till och därmed nu söker efter. Illusionen av hans vita hår och blå ögon, hans bleka hud och bräckliga, långa kropp. Hans pianofingrar. Jag känner till dem endast i tanken men tanken är aldrig att underskatta - särskilt inte när den är allt jag har att gå efter.
Mina ben går fortfarande av sig själva, till synes planlöst men i själva verket smärtsamt beslutsamt. Går över trottoarer, kullersten, genom parker. De stannar inte upp mig förrän de når ett rödljus.

Så plötsligt fastnar min blick på en avlägsen figur intill ett skyltfönster på andra sidan gatan. Jag ser honom mellan bilarna som kör förbi framför mig. Han har ryggen mot mig. Vitt hår och lång. Om han har pianofingrar kan jag inte se.
Blodet börjar rusa genom mina vener likt ett tåg som skenar fram på en tågräls. Tar ett tveksamt steg åt vänster för att se bättre och önskar men önskar inte att rödljuset och alla andra människor ska försvinna. För tänk om.

Men så vänder sig figuren vid skyltfönstret om. Det är inte han. Fan vad det inte är han. Det är inte en han överhuvudtaget. Blodet stannar upp igen och jag kan svära på att om jag kände efter precis just nu skulle jag inte ha någon puls. Rödljuset slår om till grönt och jag fortsätter att gå.

Fastän jag är den ende som vet vad som alldeles nyss hände, skäms jag. Så mycket att jag blir obehagligt varm inuti, febervärme. Det känns som om alla runtomkring mig vet och hånler åt mig i smyg. Jag kan inte klandra dem för det, för någonstans mitt i min nervositet och oro, tror jag naivt nog att han ändå ska dyka upp. Att han ska leta fram mitt mobilnummer, ringa och be mig möta honom någonstans. Kanske till och med be om ursäkt för att han låtit mig vänta.
Men min mobil är knäpptyst, och jag ser honom ingenstans.

Ser ett H&M några meter framför mig. Tillåter mig själv att stanna där, med igenkänningsfaktorn som min enda ursäkt. Både för min och hans del. För mig eftersom det är något jag känner igen och det man känner igen borde göra en trygg, för hans eftersom det är ett ställe han säkert förstår att jag känner igen. Så om han mot all förmodan skulle gå ut och försöka hitta mig på egen hand skulle han kanske kunna göra det här.

Ställer mig vid dörrarna, lutar ryggen mot väggen. Jag låtsas vänta på någon, vilket en del av mig också gör. Blinkar långsamt och i den korta stund som mina ögonfransar nuddar vid den övre delen av mina kinder hinner jag tänka att de känns som fjärilsvingar. Det är då det kommer. Blixten, ljuset. Kaoset, efterdyningarna och slutligen lugnet.

Varje gång jag framkallar ett minne av honom uppstår ett stort, kraftigt, blåvitt sken i mitt huvud och inför mina ögon. Som om jag höll presskonferens där inne och hundratals ivriga fotografer avfyrade sina kamerablixtar mot mig på en och samma gång.
Hans första åtta ord till mig, för hemliga för att ens tänkas där det finns andra människor.
Blixt.
”Den tar slut om några sekunder men du hinner ändå, jag spelar om den så får du mer tid, du hinner. Jag lovar att du hinner.”
Blixt.
”Du känns som varm sand mellan mina fingrar.”
Blixt.

Den gången han skrev att jag var för honom som ett konstigt program på en ännu konstigare TV-kanal: en blivande brud som skulle välja sin brudklänning, tog med sig sin mamma och sina två kusiner till butiken för mentalt stöd och smakråd. Trots att hon hade en budget försökte kusinerna övertala henne att prova en för dyr klänning. Expediten sa då till henne att om hon skulle prova den dyra klänningen måste hon först vara säker på att hon är beredd att lägga ut så mycket pengar på den. ”För om du provar den och älskar den kommer inga andra klänningar någonsin kunna mäta sig med den.”
Han skrev att jag var som den klänningen för honom.
Blixt.
”Jag ser dig på ett helt annat sätt.”
Jag står utanför H&M, lutad mot en smutsig vägg som jag av lukten att döma är säker på att någon fimpat på precis innan jag kom dit. Genom detta blixtrar det i mitt huvud som om jag vore mitt i det värsta av oväder. Det är jag också, på ett sätt.

Ser ner på min handled, på armbandsuret som sitter där. Två timmar har gått. Om ytterligare två timmar går tåget hem. Visst skulle jag kunna ta ett senare tåg, men jag kan väl inte driva omkring här hur länge som helst?
Fast vem försöker jag lura, för jag vet att jag visst kan driva omkring här tills gatorna fått fördjupningar av mina spår.

Börjar gå igen. I vanliga fall brukar jag bli trött av att bara gå omkring utan något konkret mål, men jag känner inte av mina ben längre. Som om de separerades från min kropp i samma stund som jag klev av tåget. För vägen dit var medveten, men vägen jag rör mig på nu är outgrundlig.

Mina kängbeklädda fötter tar mig nu förbi en stor, mörk byggnad. ”Konserthuset”, läser jag på den. Det påminner mig om alla festivaler då han funnits några staket, leriga tält och överförfriskade norrmän bort. Alla gånger jag fegat ur och tänk att vi alltid kan ta det någon annan gång.

Jag gör det till en lek att söka honom och samtidigt möta så många blickat jag kan allteftersom jag går. Njuter av de jag lyckas förminska och krymper själv av de som trampar sönder mig. Avbryter mig bara en gång för att titta på klockan. En timme och tio minuter kvar.
Om han inte kommer eller ringer, blir jag inte arg. Det skrev jag till honom innan jag åkte: ”Jag blir glad om du kommer men inte arg om motsatsen skulle ske.” Undrar varför jag egentligen skrev det.
Han har själv försäkrat mig om att jag antagligen skulle kunna döda honom om jag försökte, ville. ”Jag är nog svagast på den här sidan jordklotet. Och så blir jag tio gånger svagare av att se dig, så ditt enda motstånd är luft.”
Men mitt enda motstånd är inte alls luft; mitt enda motstånd är han.

Jag går runt en stor byggnad med glasväggar, den liknar en skyskrapa. Därefter börjar benen ta mig tillbaka till stationen. Mina ögon flackar fortfarande som besatta, samtidigt som jag börjar känna igen mina omgivningar mer och mer. Om en kvart går tåget och allra troligast är att jag får åka hem som jag kom hit; ihålig så det ekar i mig vid minsta beröring och med skakiga ben. Men nu på grund av besvikelsen och på grund av den tunna, ljusa dimman i mitt huvud som förblir min enda bild av honom.

Min hand når fram till dörrhandtaget och mina stackars ben bär mig sakta genom stationen mot rätt perrong. Det känns som om jag utnyttjat dem, fått dem att göra någonting smutsigt.
Tio minuter. Viskar till någon, något jag inte riktigt tror på som en sista, desperat utväg. ”Snälla, spring hit och låna mig din ryggrad för en stund, den kanske håller mig rakare upprätt än min egen.”
Står stilla som man gjorde när man var liten och en humla kom flygande. Stå som en staty så sticker den dig inte. Kängorna känns som fastgjutna i bly i perrongmarken under mig. Väntar.
När ingenting händer kväver jag en förtvivlad suck och kliver, nu medvetet, på tåget vars öppna dörrar har gapat förväntansfullt mot mig under några plågsamma minuter. Ställer mig precis innanför dörren med huvudet lutat mot fönstret. Försöker döva allt, inuti såväl som utanpå.

Några sekunder senare känner jag hur det kränger till och sakta börjar rulla. Jag hoppas så innerligt att vi ska krocka lite längre fram.
Mobilen börjar vibrera i byxfickan. Tar upp den med ett hjärta så tungt att det får mig att sitta lätt framåtlutad och väntar mig ett middag-snart-var-är-du-sms från mamma. Men istället möts jag av ett okänt nummer och texten: ”Var är du? Har väntat i flera timmar nu. Vid spår 4, som du sa.”
Vänder mig om och hinner precis se skuggan av en lång, smal arm som skjuter upp dörren till perrong fyra. Så börjar blodet åter rusa genom mina tågrälsvener.

Jag klev ju av vid spår två.

Publicerat