Den blinde pianisten, uppvuxen i Umeå, fortsätter att fascinera. Han har spelat med i stort sett alla och i väldigt många olika konstellationer och genrer. Från folkmusik med Lena Willemark och Ale Möller till extrem experimentmusik tillsammans med trummisen Morgan Ågren i Mats & Morgan Band. Och inte att förglömma han har spelat med självaste Frank Zappa, ett av nutidsmusikens största genier.
När Perdido Jazz & Blues inleder sin höstsäsong på Brux visar Mats Öberg upp sina färdigheter inom jazzen med egna Mats Öberg Trio. Experimentlusten och spelglädjen sprudlar när trion bjuder på det mesta från senaste albumet So very Mats. Ett favoritspår är Årsta-skräcken, ett stycke tillägnat en taxichaufför som gav Mats en skräckfärd.
De skickliga medmusikerna Filip Augustsson på bas och Sebastian Voegler på trummor bidrar på bästa tänkbara sätt till helheten. Framförallt imponerar Voegler med stundtals mjukt följsamt spel för att i nästa sekund trycka på stenhårt och snabbt.
Men Augustsson och Voegler får ursäkta, de hamnar helt i skymundan av Mats Öberg som inte bara hanterar flygeln på ett makalöst sätt. Han lirar keyboard och munspel också, samtidigt med pianospelandet. Dessutom har han sin tänjbara röst som ett fjärde instrument.
Han är som en bläckfisk över instrumenten och ibland tycks det som om hans fingrar ger sig iväg på egna irrfärder över tangenterna, utan att Mats egentligen vet var de är på väg. Då kommer också leendet över hans läppar.
Med sin egen trio visar Mats Öberg att han absolut är en av landets allra främsta jazzpianister. Och han glömmer inte leklusten, vilket inte minst bevisas i hyllningen till Staffan Westerbergs klassiska barnprogram Vilse i pannkakan där Mats tillägnar den skrämmande Storpotäten en egen låt pöt pöt pöt