Det jag gillar mest med Örnsköldsvik är närheten till havet. Att så gott som ständigt kunna se vattnet, höra det eller ana de salta dofterna gör mig trygg. Havet är stort och pålitligt, och det finns alltid där.
Från mitt fönster har jag inte bara en utsikt mot vattnet utan även en perfekt vy mot byggnaden som en gång hette Swedbank Arena. Fjällräven Center lyder texten som lyser mot mig idag, och de röda rävarna i var sin hörna påminner väldigt mycket om hunden, som nöjd över morgonens promenad rullat ihop sig i sin korg.
Trots att jag inte kan sådär överdrivet mycket om hockey är jag mycket belåten över hur gårdagens match slutade. Det känns på något sätt bra när pucken åker in i målet och ljudet av den där fruktansvärda målsignalen fyller arenan. Den jublande energin som lyfter taket får även mig att vilja ställa mig upp och vråla ut min stolthet, gärna rakt in i min stolsgrannes ansikte något som mina egenhändigt inbyggda spärrar dock sätter stopp för.
Jag undrar varför det är så för. Varför man envisas med att försöka vara på ett visst sätt och intala sig att alla avvikelser från det sättet är fel!! Även jag tycker ju att det roligare med människor som öppet visar sina känslor istället för att ständigt gömma sig bakom ett ansikte av sten och en hållning hopknyten av hårt korsade ben?!!
Det där med glädje och öppenhet måste jag uppenbarligen jobba på. Ägna mina eftermiddagar åt att titta på reprisen av matchen och tillåta mig att glädjevråla på ett korrekt sätt och helst vid de rätta tillfällena också!
Om vi ska trivas med oss själva, få omgivningen med att trivas med oss och liksom komma någonvart i livet så tror jag att vi hela tiden måste göra det, alltså "jobba på" med oss själva. Att anstränga oss för att förbättra och förnya våra kunskaper, oavsett om det gäller funktionerna i de nyaste mobiltelefonerna eller det senaste byaskvallret. Lutar vi oss tillbaka i tron på att vi som vuxna är färdigutvecklade och att saker fortfarande är som de var när vi slutade högstadiet är det nog ganska så kört.
Modet att utveckla sig själv och brukandet av det är nog den enda vägen till vad som kan liknas vid en evig ungdom. Att hålla sina tankar smidiga och ständigt uppdaterade, och att modet att våga visa sig vara levande.
Det är därför jag under denna vecka ska övervinna min rädsla till att vråla av glädje - för att vid nästa hemmamatch vara den som låter mest :)