Dagen fredag innebär för många ett efterlängtat slut på veckan, men för mig är det tvärtom. Jag delar nämligen min tid mellan Öviksstaden och min gamla hemstad lite längre norrut, och när alla veckoarbetande människor påbörjat sin fredagsmys är jag oftast redan på väg till Umeå för att ta del av arbetstider som ingen normalt skapad människa nog vill veta av. Arbete hela helgen är vad jag har att blicka framemot ... och eftersom jag älskar mitt jobb är det med ett stort leende som jag börjar packa min ryggsäck.
Då jag med mina första rader är lite smått inne på pendling, borde jag till alla framåttänkarnas stora stöd prisa den omtalade Botniabanan lite, men jag tar mig inte riktigt för. Helt klart är det en bra framtidsinvestering men för mig som inte bara mellan varven är en förfinad, nagelfilande doktorsfru utan även är en skrämmande enögd och ibland även aningen folkilsken busschaufför finns bara alternativet efter landsvägarna. Jag är bekväm av mig och väljer bilen framför allt av den anledningen att bussförare sällan kan ta den tidiga bussen till jobbet (för att förtydliga det hela vem ska köra bussen om föraren väntar på den på hållplatsen).
De senaste dagarna har jag inte ägnat mig åt någonting vettigt alls. Gått några snabba promenader med hunden, matat Herr B-K när han intensivt jamande påmint mig om den saken, och den sällskapsbrist som en under veckorna icke arbetande kvinna ofta lider av har jag tillfredsställt genom att dricka min kaffe på något av alla stadens många fikaställen. Kaffe är min enda last, och får inte jag min dagliga dos kan ni lika gärna gräva ner mig någonstans.
Att sitta ute och titta på människor älskar jag. Det finns så otroligt många varianter av oss, och alla är på sina vis lika fascinerande!! Kläder och textilier tycker jag enormt mycket om, och att läsa av det folk uttrycker med sina älskar jag. Smycken. sminkning, skor alla har de var sin historia att berätta om bäraren. Ett livligt kroppsspråk på det, och iakttagarens tråkiga dag är som bortblåst.
Ibland undrar jag vad mina lattedrickande medsystrar bildar sig för uppfattning om mig där jag analyserande iakttar det som sker omkring mig. Med mina tekniska prylar som jag inte kan leva en enda dag utan utspridda framför mig och smulor av laxmackan utkletade på tröjan liknar jag förmodligen någonting osofistikerat från yttre rymden. Omgiven av barnfamiljer känner jag mig ibland så; något barnvagnsköp har inte varit aktuellt för min egen del. Den biologiska klockan tickar allt fortare och jag inser att ska det bli så måste det nästan bli nu men ändå tar det emot någonstans. Underlig, den där känslan!!
Mitt eviga rännande fram och tillbaka på stan har onekligen lett till att en del av Öviksborna börjat lägga märke till mig. Sådant syns i blicken, en glimt av igenkännande. Ofta väldigt diskret. Mindre ofta mera odiskret.
Igår råkade jag ut för en herre som jag även tidigare och med god anledning gjort mitt bästa för att undvika. Denna gång lyckades jag dessvärre inte gömma mig i folkmängden, och mina steg var inte snabba nog att i tid ta mig från platsen. Ett hundratal meter längre bor med min beundrare fortfarande på ett alldeles för nära avstånd bakom mig såg jag till sist en portlåsförsedd, automatisk dörr öppnas, och snabbare än jag någonsin kunnat föreställa mig smet jag in i det främmande trapphuset. När dörren gled igen, andades jag ut och väntade på att den andra skulle ge upp.
Varje kvinna vill nog ha en hemlig eller mindre hemlig beundrare tror jag då i alla fall jag behöver den bekräftelsen. Men oavsett hemlighetsgraden ska nog ingen springa efter en annan mer än tiotal meter och helst ska nog både manliga och kvinnliga sådana lära sig var gränserna för självförnedring går.
Med detta ville jag inte säga någonting speciellt alls. Förutom att trots att man inbillar sig vara en god människokännare och ha en situation under kontroll kan man ha fruktansvärt fel.
Jag ska, som sagt, packa min jobbar-rygga nu. Leta reda på påsen med snabbkaffet, termosen att fylla kokande vatten med och de där påsarna med bantningspulver som jag aldrig någonsin tar mig för att skaka i ordning. Tursamt nog har jag funnit lite instpiration till att styrketräna - då kan jag skylla mitt "oskakande" på att jag behöver all den energi som jag kan ta till vara på inför stunderna på gymmet ;) .