Söndagar sägs vara tråkiga dagar. Helst nu under hösten när kylan och de höga elräkningarna börjar göra intrång i våra hem för att inte tala om mörkret som slukar allt fler av våra ljusa timmar. Den ljusa delen av dygnet flyter ihop till ett enda stort måste under vilket vi ska hinna göra allt det där som vi under sommaren kunde ägna hela dygnet åt. Och kvällarnas mörka timmar går åt, i alla fall för min del och överraskande nog åt att äta middag. Hela kvällen lång, vilket nog inte är ett enda dugg nyttigt i längden. I alla fall om man tillhör typen som ständigt envisas med nya bantningsförsök
Denna söndag har jag jobbat och det som slår mig är att jag trots dagens tråkighetsstämpel ändå skjutsar en hel del shoppingglada människor till centrum. Det gör mig mycket belåten eftersom jag tolkar det som att de flesta inte på något sätt låter sig hindras av den oskrivna lagen som manar oss till att stanna hemma, utan faktiskt bidrar till att aktivitetsnivån i våra städer ökar. Det ska röras ute på gatorna, tycker jag, och söndagar är, precis som alla andra dagar, bra dagar till att göra allt annat än att sitta hemma i soffan.
Jag har, sedan jag började arbeta igen, fått förmånen att lära känna en hel del nytt folk. Nytt folk som i nytt folk, men även en del nygammalt sådant. Bekanta som jag tappat kontakten med i samband med flytten söderut; jag syftar på de tre åren som jag tillbringade i grannlandet Danmark; och mina nygamla kollegor som jag inte haft så vanvettigt mycket med att göra tidigare men som jag efter min comeback upptäckt mig ändå ha saknat mer än jag trott.
Alldeles för sällan tar vi oss tid att verkligen se en människa. Tur är det att man ibland får en andra chans.
Och tur är det att andra ibland ger en själv den chans som man tidigare inte tagit vara på. Vad jag nu syftar på och vad som kanske inte riktigt faller sig riktigt rätt i sammanhanget är mitt jobb. Det jag menar är att jag är vanvettigt lycklig över att enbart en månad lång ofrivillig arbetslöshet beviljades en önskad timanställning på det jobb som jag innan söderut-flytten lämnade.
I tre år har jag tillbringat mina dagar med att inte göra någonting alls och trots att det kanske låter för en dröm för många så är vardagen som en ja, jag antar att en del trots min motvilja mot äktenskap nog skulle kalla det för en tillvaro som lyxhustru ganska ensam och mycket tråkig. I ett främmande land utan sina nära och kära och med en stämpel som utlänning om möjligt ännu tråkigare. Identitetslös på något vis, och varje gång jag fått en förfrågan om vad jag sysselsatt mig med under dagarna har jag blivit lika ställd. För, tänk efter, vem vill egentligen höra det svar jag har att ge?
Arbeta behöver jag göra. Jag behöver den identiteten som ett arbete medför, och jag behöver känna att jag uträttar någonting av värde. Det tror jag att alla behöver, en slags bekräftelse på att man lever. Dessutom är den självständighet som en egen lön ger något oslagbart.
Det är med en enorm och äkta stolthet jag förklarar mig arbeta som en busschaufför- och det kommer ni säkert märka i mina inlägg :) .
Jag inser att en av anledningarna att jag inte trivdes så värst bra i Danmark var att jag inte tog ansvar för min vardag. Jag fattade inga beslut, och lyckades jag fatta några enstaka sådana fullföljde jag inte dem. Från sekunden vi klev in i den rökstinkande lägenheten bestämde jag mig att misstrivas och det enda jag såg fram till var dagen då min sambos kontrakt med det danska sygehuset gick ut. Det jag gjorde var att satsa på att stå ut, något som jag tror slutade rätt illa för min mentala hälsa, men hade inte jag hållit kvar vid detta mål hade det nog gått ännu sämre.
Jag tror att det är så man måste leva. Inte genom att bara nöja sig med enbart lite utan genom att bestämma sig för att trots urusla förutsättningar inte låta någon rycka mattan under ens fötter helt. Det är först och främst en själv som ansvarar för sitt eget välbefinnande, och för att inte ruttna bort i sin förtvivlan krävs det att man aktivt motarbetar den.
Som sagt så var det där jag gjorde fel. Vad jag istället borde ha gjort är massor, och det skulle nog ta halva natten att skriva ner allt. Då jag inte har någon större lust att med det kan jag istället säga att jag är grymt stolt över mig själv över att jag efter flytten hem bara på en månad och en vecka återskapade mig det liv som jag trivts med från början. Jag önskar att alla skulle få den chansen, och att ingen någonsin behövde känna den där fruktansvärda identitetslösheten som bara de som upplevt den känner igen.
Blogga ska man nog inte göra på kvällstid. För med det kolsvarta mörkret utanför och i det svaga skenet av enbart en liten fönsterlampa har inläggen en tendens till att bli så vansinnigt djupsinniga. Även aningen intetsägande, som detta. Nästa vecka ska jag försöka vara lite mera optimistisk och framåttänkande av mig, och eventuellt ge mig in på några riktigt ytliga bloggar :) .