Oskyldigt skvaller och ryktesspridning finner jag fascinerande. Inte så mycket för vad som sägs utan vem det sägs av och varför.
I min omgivning hittar jag ett flertal väldigt frågvisa personer. Många gånger har det hänt att jag medvetet valt en mindre omväg, bara för att slippa det väntande förhöret. Ett sådant där man knappt hunnit avsluta svaret på den första frågan innan man fått den den andra kastad i ansiktet. Många gånger har jag undrat vad människor ska med halva svar till; nöjer man sig med det för att få kunna skapa ett för tillfället passande avslutningsfras själv? Något man oskyldigt och med missuppfattningsförmågan som första försvar glatt tillåter sig att råka föra vidare?
Jag har ingenting emot att berätta om mig själv. Jag är väluppfostrad nog att berätta nästan för mycket gångerna någon frågar mig läget är eller om jag hunnit gifta mig än. Efter en längre tids frånvaro är det ju sådant som många gärna vill veta. Personligen tycker jag dessutom att det är jättekul med folk som gifter sig och har det gott, och hoppas självklart att det är av just den anledningen frågorna ställs till mig. Att mina bekanta vill glädjas tillsammans med mig.
Dock har en del människor en förmåga att överskrida alla gränser till vad som är lämpligt att häva ur sig. Om min pojkvän är densamma som för fyra år sedan, hur mycket han tjänar och om det inte började bli dags för oss att fundera på det där med familjeplanering är något som man med fördel kan vara lite mera försiktig med att föra på tal. Speciellt när de kursivt skrivna orden uttalas med en väldigt kursiv stämma.
Självklart fortsätter jag att le stort och till och med bjuda på några sidospår när detta inträffar, men ju tätare frågorna haglar, desto mera ryggar jag tillbaka.
Minns du allt som vi genom tiderna pratat om!! var det en kollega som utbrast bara för några dagar sedan. Av tonläget och ansiktsuttrycket som doldes av kvällsmörkret kunde jag inte läsa av så mycket som jag hade velat, men i det lilla jag hörde och såg fann jag besvikelse och tolkade det som att han saknade den tiden. Något som även jag gjorde, trots att livet gått vidare, så att säga.
Eftersom jag omöjligt kunde minnas allt, om ens hälften av det jag åsiktsbollat med denne om, satt jag tyst i väntan på en fortsättning.
Det är ju så mycket fortsatte han samtidigt som lampskenet nådde hans ansikte, avslöjande ett nostalgiskt och nästan förhoppningsfullt uttryck.
När vi skilts åt och jag satt i min personbil på väg söderut fortsatte mina tankar att röra sig runt detta. Kunde det vara så att den intensiva och småjobbiga utfrågningen bara var ett försök till att locka fram de där förtroendefyllda samtalen som vi en gång haft? Och att det var jag, som i min rädsla för påhittade slut för avbrutna meningar inte fattat att greppa den hand han sträckt mot mig?
Idag, fredag, började min dag med ett fönsterbyte i sovrummet. Irriterad över ännu en utebliven sovmorgon stängde jag dörren bakom Nordek:s glasrutebärande vaktmästare, stolt över att jag lyckades bemöta denne med ett någorlunda välkomnande leende. När jag väl kommit på att hans tidiga ankomst enbart var ett tecken på att jag slapp nästa natt i ett minusgradigt sovrum förvandlades den snart till ett stort och äkta sådant. Hade inte min sambos berömda 13 000 danska kronors värstingkaffebryggare strejkat skulle jag helt klart ha bjudit på en kopp. Folk som lagar saker ska man vara trevlig mot!! Frågan är bara vem som klarar av att laga kaffebryggaren eller om en titt i manualen är det enda som behövs ;)