Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Min lilla dobermankille fyllde 2 år i torsdags, han som nyss var en spellevink på 3 månader.
Han är nog världens blygaste doberman, hur barnkär och vänlig som helst. Han älskar sin familj men blir genast blyg om vi träffar någon som vill klappa på honom ute.
Han tror att han storleksmässigt ser ut som en tax, för han vill gärna komma upp i knät och vara en liten knähund. Det blir dock lite svårt, han väger ca 50 kg och är en aning strörre än en tax, men vi försöker så gott vi kan.
Igår fick han sin första cykeltur på ett par veckor, eftersom någon vänlig själ hade slängt glas ute i naturen, så han skar upp mer än 1/3 av sin trampdyna på höger framtass. Han blödde något fruktansvärt och haltade. Så på ett par veckor var det ingen lek, ingen motionsrunda utan bara stillhet inomhus. Det gör mig så ont att folk inte tänker sig för, det kan skada något enormt, kunde lika gärna varit ett barn som sprungit barfota. Och våran natur! Ska vi inte vara rädd om den?
Nu är han dock någorlunda återställd och har fått börja leka och springa igen, och det är han så lycklig över, för det är det bästa han vet.
Så alla ni där ute, tänk på vad ni kastar i vår natur, vi har bara en och den ska vi vara rädd om!