Det är något visst med Örnsköldsvik. Det är bara så.
Bara Stora torget med skulpturen på mitten, där kan jag stanna upp, snurra ett varv och bara ta in.
Detsamma kan jag ju inte säga om Sergels torg..
Efter ett år i den här stan är jag fortfarande inte på det klara vad det är.
Om det är kullerstenarna överallt som ger den gedigna, rustika känslan..även om jag måste medge att min smått onormala kärlek till höga klackar gör trippandet mer till en utmaning..
Kanske är det bergen som sträcker sig majestätiskt över morgondimmorna..
Jag behöver här erkänna att när jag först träffade Mannen i mitt liv och skulle till att besöka hans hemstad, så, full av fördomar, trodde jag att jag skulle komma till en stad med granar som hängde ner över pannorna på folket.
Men att komma in med Ybussen, se rondellen med den kraftfulla örnen och allt vatten som bara fanns..som att komma hem, fast jag aldrig varit här..
Uppvuxen i Stockholms skärgård, vilket jag är, så är närheten till vatten en livsnödvändighet.
Och här är allt så nära. Skogen, staden, tystnaden, bruset.
När jag delar det här med människor som vuxit upp här, brukar ni faktiskt ofta se ut som fågelholkar.
-Jasså, jag det har jag aldrig tänkt på..
Hemmablinda tokar är vad ni är!
Så, härliga norrlänningar. När ni vid nästa tillfälle traskar runt i stan, på väg till UH, Paisley eller Clas Ohlsson..
Våga titta!
Jag har redan nämnt hur ni tar er tid för varandra, vilket jag beundrar..
Men hallå..sträck på er..njut..för det ÄR något visst med Örnsköldsvik!!