Att leva som man lär är en lurig devis. Man tycker man gör rätt och lever i falsk trygghet tills motsatsen påvisas och man är tillbaka på ruta ett igen. Men behöver det vara så svårt egentligen? Vore det kanske enklare om man skulle lära som man levde?
Vissa dagar är mer eko än andra hemma hos oss. Vissa dagar lagas maträtter med närodlade och ekologiska råvaror och alla härliga eko-kläder är rentvättade med de komposterbara tvättnötterna. Vi har tid att göra egna vegetariska eko-snitzlar från grunden och njuter av hemkokt sylt på havregrynsgröten som sjävlklart serveras med den hemmagjorda havremjölken.
Andra dagar är det precis tvärtom - maträtter från länder i långtbortistan fick agera inspiration och även om råvarorna till stor del är ekologiska är de så beresta i sin väg till vårt matbord att man skäms mer än en smula. Inga eko-kläder är tvättade så trots att i alla fall sonens garderob består av dem till 90 % bär han konventionella plagg från lågbudgetkedjor som han fått i present eller som inhandlats som nödlösning i den panik bara en småbarnsförälder kan uppleva. Vi köper vegetariska, och i viss mån ekologiska, halvfabrikatprodukter som snabbt blir en gryta till middagsbordet då hungern hotar att övergå till tvåårs-trots på barnskådespelarmanér. På gröten då? Köpt eko-sylt och köpt havremjölk som resulterar i förpackningar i mängder som gör att man vill kräkas på källsorteringsberget som växer och växer.
Veckan innan sonen skulle fylla två år var det fullt upp här hemma. Lilla syskonet i magen gjorde sig konstant påmind med samma känsla som källsorteringsberget framkallar och mitt i allt detta skulle det bakas, städas, fixas och fejas. Prio ett var sonen och det som rörde honom och någonstans på plats 43 hamnade jag. En av dagarna fanns ingen matlåda i frysen och eftersom jag är vegetarian tar jag alltid med mat till jobbet. På förskolan där jag jobbar serverades tacos och det kändes OK för en vegetarian. Jag plockade på mig grönsaker som bara skrek besprutning tillsammans med tacosås (hej hopp E-nummer) och någon sorts crème fraiche som säkerligen fungerar både som gräddfil, mjölk och vispgrädde. Multifunktionella produkter i storkök betyder ofta läskigt många tillstatser, men hungern tog överhanden. Jag lade för mig en slev överkokta makaroner för att grunda med lite bukfylla och åt. Jag blev mätt så det fyllde sin funktion men det kändes eko-fel.
Senare samma dag blev jag varse eko-nördens dilemma då man är på vift och inte hinner hem till middagen (som denna dag blev både hemlagad, närproducerad och eko) - det finns ingen eat-and-go-mat för oss! Knappt för vegetarianer heller, i alla fall inte i en liten norrländsk kuststad. Jag slängde snabbt i mig en mozzarellamacka och grämde mig än en gång över konventionella tomater, ost som färdats från Italien och bake-off-bröd som någon matvarukedja saluför som butiksbakat.
Dagen efter var det kalas och firande här hemma och jag tillät mig äntligen njuta, ty tårtan var så eko och reko det bara gick, fikat var hembakt, soppan gjord på närodlade eko-rotsaker och grahamsbrödet som serverades till hembakt av pappan och födelsedagsbarnet. Presenterna som raskt revs upp på det målmedvetna sätt endast en tvååring kan innehöll än det enda än det andra miljösnälla, eko och reko; träpussel, byggklossar om än i plast men så hållbara att sonen idag leker med de jag hade som barn för 30 år sedan, ekologiska tröjor och skor av vegetabiliskt garvat skinn.
Och mitt i allt det där rivandet och slitandet bland paketen slog det mig att även om inte vi lever som vi lär alla gånger så lever i alla fall vår omgivning som vi lär då det verkligen gäller! På så vis kanske en viss balans uppstår? Och den hysteri och köpkonsumtion jag befarade att presentöppnandet skulle ge tvååringen - ja, det får helt enkelt kanske bli en annan krönika en annan gång?