Igår kväll hade jag för första gången någonsin tänkt avverka mitt pendlande mellan Umeå och Örnsköldsvik med det omtalade Botniatåget. En SMS biljett hade jag beställt och livrädd för att få slut på batteri i min strömslukande iphone förvarade jag den avstängd i fickan närmast hjärtat. För hur ofta hade inte jag retat mig på passagerare som med ett desperat uttryck i ögonen försökt övertyga mig om att de faktiskt precis fått slut på batteri och inte alls försökt fuska sig till en gratistur.
Cirka 20 minuter efter att jag slutat min dag skulle tåget gå. Min ljusblåa bil med tillhörande chaufför väntade troget på mig på den förutbestämda platsen och på mindre än fem minuter hade vi tagit oss till Umeå Östra där alla p-platserna redan upptagits av en salig blandning av väskbärande avvinkare och kaffedrickande yrkerförare.
Jag följer med in för att titta på konstverket, de pratade om den på radion idag!! sade min kollega som tagit på sig rollen som min privata av-vinkare. Den ska visst vara jättelång och .
Jag hörde inte ett ord av det han sade. För framför mig, på avgångsskärmen, rullade en text fram där passsagerarna, enbart passagerarna till Örnsköldsvik, på grund av omledningar hänvisades till en ersättningsbuss.
En ersättningsbuss. En buss!! En sådan som jag kört de senaste 4 dagarna och som jag var mer än bara måttligt less på!!
Min av-vinkare tystnade och vi bytte misstrogna blickar med varandra.
Det var ju det här vi skojade om!! sade han fundersamt med ett ansiktsuttryck som avspeglade alla mina förvirrade tågkänslor.
Uppför rulltrappan och ut på lasarettssidan där busshållsplatserna stod lika tomma och öde som jag lämnat dem kvarten tidigare. Ett konstaterande om att ersättningsbussen nog stod på framsidan av resecentrumet och en språngmarsch tillbaka samma väg medan klockan tickade allt fortare. Ingen att fråga hittade vi, och medan jag älgade mig nedför rulltrapporna igen, marcherade mitt sällskap fram till det enda personal vi hittade, killarna och tjejerna i cafeterian. Något som kändes väldigt fel eftersom ... man i ett cafe ska handla dricka istället för att komma med frågor som känns extremt dumma att ställa?!!
Konstverket på väggen var långt, lika långt som väntesalen som jag med mina väskor på ryggen upplevde aldrig ta slut.
Bara några minuter innan avgångstiden anlände vi samtidigt till bussen. Jag plockade fram min iphone, tryckte på startknappen och väntade i ännu en evighet på att den svarta skärmen skulle förvandlas till min bekanta telefon. Under tiden jag stressad trampade fram och tillbaka utanför den stängda framdörren förbannade jag än en gång hela Botniakonceptet och den spännande upplevelse de blåst mig på.
När min då fortfarande obekanta kollega öppnade framdörren, kastade han en hastig blick på mina kläder som var så gott som identiska med hans och den dyrbara SMS-biljett som jag förvarat som min allra käraste ägodel ville den trevliga mannen inte ens veta av. Hela vägen till Örnsköldsvik ägnade vi åt att diskutera färdskrivarblad, beställningstrafik och andra ytterst intressanta yrkesgrejer, gärna med ett paragraftecken framför medan den bekant doftande, guldfärgade bussen tryggt vaggade sig fram längs motorvägen. Trevligt, trevligt, men inte alls som den anonymt avslappnade upplevelse jag hoppats på.
Så att ha åkt Botniabanan har jag inte fortfarande inte gjort. Gnälla över den saken har jag inte tänkt göra mera heller, trots att jag är så besviken att jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig för att få fram den saken. Men en dag ska nog allting komma tillrätta med det bygget också, och att en stor del av de uråldriga miljöbovarna till dieselvrak som idag trafikerar E4:an kan ställas undan. Jag hoppas att det blir snart för nu har jag verkligen peppat upp mig på ett tåg-åkande genom de norrländska skogslandskapen :) .