Du är här

2010-11-27 - Hörnan

Krönikan: Konsten att skada sig på en liten pizza

Jag ljög förra veckan.
Det var ingen pirog som ställde till det för mig en vanlig dag i september.
Det var, vid närmare eftertanke, en liten pizzabit.

Det börjar helt ofarligt när kultur-Nisse och mode-Märta får för sig att hemsöka en tredje kollega på lunchrasten – och av bara farten rycker de med sig en fjärde i form av mig.
Vi fyra ska alltså sätta oss i den där tredje kollegans bil och rulla ut till hennes hem strax utanför stan. Det låter inte alls upplagt för någon pinsam krissituation, eller hur?
Men det blir det, förstås – för jag är ju med.

Problemen börjar då jag reser mig från min kontorsplats några sekunder senare än de andra. När jag lämnar skrivbordet är de redan i köket – och när jag står i köket har trion redan flytt ut genom köksingången.
Här uppstår stor förvirring i dialogen mellan mig själv och mitt huvud. Vad
sa vi egentligen om förtäring? Skulle vi medta egen matlåda eller bli bjudna på mat där ute?
Inget att få panik över, direkt – men jag som känner mig själv kan redan här ana en annalkande kris.
Därför, som riskreducerande antikrisåtgärd, norpar jag en Billys-pizza ur mitt pirogstinna krisberedskapsförråd i frysen och trycker ner den i innerfickan på jackan.

På så vis är jag beredd på allt. Om det handlar om knytkalas kan jag helt enkelt plocka fram pizzan i bilen – och om det serveras något där ute förblir pizzan väl dold i min jackficka. De andra behöver aldrig få veta något om sliskbitens existens.

Problemet, när man tror sig ha tänkt på allt, är förstås att man aldrig har det. Självklart stannar vi snart vid ett snabbköp där övriga tre ska inhandla den lunchmat som ingen annan än jag var dum nog att stoppa ner i en jackficka. Jag följer med in, ännu med jackan öppen – och inser för sent vad jag ställt till med.

Nyss var jag en helt vanlig idiot med en pizza i fickan.

Nu är jag plötsligt en idiot som står lamslagen, mitt i ett köpcentrum, framför ett berg av exakta kopior till den pizza som sticker upp ur min ficka.

Jag bleknar och rodnar samtidigt, vilket ger fejan ett ganska konstigt mönster, och stänger jackan precis i tid för att slippa bli gripen för snatteri.

Det går bra i ett par sekunder. Därefter blir det obehagligt.

Jag läste en gång om en misslyckad snattare som stoppat ner frysta kycklinglår i kalsongerna – och nu förstår jag varför han blev så lättad när han åkte fast. Med jackan stängd börjar fryspizzan gosa med min bröstkorg, och det är inte kul.

När jag till slut lyckats fly från butiken, utan att spoliera mitt straffregister, har pizzan lämnat bestående avtryck. Resten av dagen fortsätter en fläck under tröjan på mig att gnälla över hur kallt det är – trots att pizzan vid det laget hamnat på insidan av kroppen.

Pizzor är ruggigt farliga.

 

Dela med dig av denna artikel på: