Igår:
Cirka tio över ett på nattenär klockan, och utanför den gula bussen vräker snön ner. Det dansande virrvarret av femkronorsstora bomullstussar framför vindrutan får mig INTE att avundas chaufförernas jobb denna kväll.
" - Kommer vi att göra om detta?!!" frågar min sambo skeptiskt, syftande på det alldeles för trånga utrymmet mellan Y-bussens säten där vi på något förmig okänt sätt lyckats klämma in oss.
Jag skakar på huvudet, en resa till med ett knäutrymme lika med noll och ett passagerargäng irriterade till bristningsgränsen får mig inte att se fram emot en ny Y-tur. Jag fattar inte att det finns folk som inte ... fattar ... att läget är precis likadant för alla åkande ... att repliker som "luta inte tillbaka din stol för det blir ännu trångare för mig" är fullkomligt onödiga. Alla vet redan om det, och att tjata och gnata förstör åkturen bara ännu mera än vad besvikelsen över den lite ... oväntat annorlunda ... komforten gjorde.
Idag:
Nå. Hur som helst så tog vi oss till Arlanda där vi som snabbast checkade in på Rest & Fly, och efter sådär fem timmars sömn lämnade vi in våra väskor till Thai Airways hjälpsamma incheckerska.
" - Kan vi checka in redan NU!!! För planet går ju först 22-tiden?!!" frågade jag "Dr K" där vi trängdes bland alla andra i den slingrande kön.
" - Planet går om två timmar!!" fick jag till svar. "Har du inte någon koll på NÅT??"
Alltid ska han påstå sig veta bäst (och ja, planet gick verkligen tio timmar tidigare än jag fått för mig!!).
Jag är fruktansvärt flygrädd av mig, men har tack och lov kommit på ett sätt att lindra det hela på. Då man helst inte ska uppmana folk till att dricka alkohol i stora mängder har jag inte tänkt berätta så mycket om exakt hur jag bar mig åt för allt annat än bara diskret fnittrande ta mig igenom starten ... men jag antar att om jag säger "GT" så lyckas ni snabbt räkna ut det. Sedan är det väl bara att erkänna att jag sov i princip hela vägen från Stockholm till Bangkok där jag upplevde mitt livs näst värsta landning. Man SKA nog inte flyga förkyld ... det ÄR en plåga ... och ännu plågsammare är vetskapen om att man är den pinsamma storsnytaren som alla i smyg blänger på och absolut inte vill komma i närheten av. Den äckliga svininflluensabruden. Eller nått.
Just nu befinner vi oss på Lebua at State Tower, vårt hem under de kommande tre dagarna. Utsikten är fantastisk, vi bor på 55:e våningen med balkongen mot Chao Praya floden ... och den ska jag visa bilder på så fort jag listat ut hur man lägger in flera "bläddringsbara" bilder.
Tanken är att vila i några timmar innan den stora jakten på ett bra matställe börjar. Jag har ingen aning om var man hittar sådana, Bangkok är för mig en helt okänd stad. Överraskande nog verkar tempot här vara lugnare än på Phuket, trots den enorma storleken på staden, och skräddarna betydligt mera väluppfostrade. Det är första intrycket, och efter en timmes sömn ska jag ut för att skaffa mig flera sådana :) .