Efter gårdagens oväntat långa och energikrävande tuktuk-tur har jag lärt mig en del om hur det är som turist att färdas i denna stad. Principen är densamma som med reklamradio; för att kunna utnyttja tjänsten till fullo måste man fint stå ut med en del reklamavbrott och att även finna sig i att låten som spelas kanske inte är just den man ville höra. Att gång på gång och trots livliga protester behöva stanna till utanför en eller flera skräddarbutiker är något jag läst en hel del om i turisthandböckerna, så att resan skulle utveckla sig på det viset var jag fullkomligt medveten om. Men att uppleva den i verkligheten var en påfrestande upplevelse, i alla fall för mig som har en förmåga att bli sådär finländskt tvär-arg för det lilla minsta ... *glad grimas med tungan ute* .
Men utan att köpa något (och utan att jag hoppat av i farten för att slippa den jobbiga föraren) tog vi oss till slut ner till floden där vi efter våra tempeläventyr planerat in en longtail-tur för att lugna nerverna med (naturligtvis hela tiden med den sliskiga föraren i hasorna) .
The Reclining Buddha (Vilande Buddhan) heter den heliga statyn som jag delvis fångat på bilden, men sanna mina ord, jag kommer en dag att idiotförklara mig ordentligt genom att påstå mig ha gästat The Recycled Buddha (återvunnen Buddha). Får inte den felaktiga benämningen ur huvudet.
Flodbåtsturen var lugn och skön, trots skakningarna. Sjösjuk vet jag inte vad det är, men varför damen som hyrt båten innan oss fick ledas i land förstod jag när det var min tur att sätta fötterna på bryggan. Thailand gungade, och så gjorde även jag. Tacksam över att jag inte valt mina högklackade skorna tror jag att jag lyckades maskera min vingliga gång bakom ett coolt släpande av fötterna efter mig. Och tro eller inte, jag blev trots att jag envisat med att vi skulle promenera tillbaka till hotellet, ganska glad av att återse vår jobbiga tuktukförare som lurat på oss bakom ett hörn.
Att färden sedan gick åt det motsatta hållet, till en Armanibutik, kunde jag inte göra mera än sucka åt.
På kvällen åt vi en middag på Sirocco (Sky Bar), översta våningen på hotellet som dessutom är en av Bangkoks högsta restauranger. Att upplevelsen var fantastisk trots att jag inte är riktigt hundra på vad jag åt behöver väl knappast nämnas. Levande jazzmusik, en utsikt över den nattbelysta miljonstaden (och en personal som inte ens missade att komma ut med en liten pall åt min över ryggstödet hängande handväska) en ljummen thailandskväll blir en erfarenhet som inte låter sig utkonkurreras i första taget.
Jag ska göra ett nytt försök med att lägga ut bläddringsbara bilder i bloggen. För en bild säger så mycket mer än vad mina ord någonsin kan göra. Få se om internetanslutningen klarar av det, igår gjorde den inte det - Prova att klicka på bilderna "eller något" för att se om jag fick till det :)