Vår sista heldag i Bangkok börjar med en sovmorgon och en amerikansk frukost där jag än en gång lovar mig själv att äta någorlunda nyttigt och kalorisnålt. Ett bord dukat med sushi som vi inte sett förut står dukat alldeles bredvid våra sittplatser och kan en morgon börja bättre än med rå fisk!!
I en storstad borde det finnas, har jag ialla fall fått för mig, massvis med grejer att göra. Men trots utbudet av templar, matställen och utflykter känner jag mig på gränsen till uttråkad. Rastlös. Jag vill ha frihet omkring mig, inte avgastäckta och alldeles för smala trottoarer kantade av efterhängsna tuktuk-förare, och jag vill kunna promenera dit jag ska istället för att ständigt fundera på hur jag på smidigast sätt kan förflytta mig från ett ställe till ett annat. Grönska ska det vara och sol och bad. Längtar tills morgondagen då vi flyger till Phuket :))
Ja, men hur som helst, så bestämde jag mig för att prova på något nytt efter min miljöfarliga sushi-frukost. Broschyren som massagetjerena skickat med oss tidigare innehöll en flik med IPL-behandlingar och ett paket med ansiktsmassage, djuprengörande inpackning och en döda rynkor och annat onödigt skräp från ansiktet behandling var precis vad jag efter att ha vaknat med sminket utkletat i ansiktet kände för. Ner på bottenvåningen åkte vi, och innan vi ens hann förstå hur det gick till hade vi blivit ledda till var sin säng där munskyddsförsedda sköterskor samlats runt framför allt min brits.
Aningen spänd väntade jag på det som komma skulle. En rengöring förvandlades till en massage, som i sin tur förvandlades till en lavendeldoftande inpackning som med varsamma penseldrag kletades ut i mitt ansikte. Ytterligare en rengöring innan damerna startade den brummande, slangförsedda maskinen som skuklle göra mig ... hur vacker som helst (vid det laget hade tiden för Dr K:s specialmassage för skäggiga ansikten tagit slut och han snabbt och tacksamt avlägsnat sig från rummet).
Madame, now this!! förklarade bestämmartjejen åt mig innan en annan effektivt urkopplade mig från verkligheten genom att täcka mina ögon med blöta bomullstussar. Handtaget, eller munstycket, fördes till min kind, och i nästa tiondels sekund fylldes min värld av ett strykjärnshett vitt ljus.
Ont gjorde det absolut inte, och obehagligt var det inte heller. Kändes mest bara som att stå alldeles för nära en enorm fotoblixt vars syfte inte var att föreviga ens utseende utan snarare att förbättra det. Cirka 40 gånger blixtrade det till på olika delar av haka, kinder och panna innan jag fick hämta andan ett tag. Tre sådana omgångar fick jag, och efter den två timmar långa superproceduren fick jag utan några som helst biverkningar hissa mig upp till 55:e våningen.
En afternoon tea blev det idag också jag börjar vänja mig vid ritualen innan det efter lite bildbehandling och packande av väskor bar iväg till nästa behandling. Orientalisk fotmassage för min del, vilket inte enbart innefattade fötter utan även vader, lite huvud, nacke och axlar också. Ett gott skratt fick jag mig när massörskan längst in masserade sin kund ur stolen. Med ett brak föll han ner på golvet, med fotpallen efter sig, och den lilla lokalen fylldes av illa dold fnitter. Tänka sig vad fantastiska vi är, människorna, hur vi förstår varandra och varandras känslor utan att behöva säga ett ord. Detta ofrivilliga fallande från stolen var kanske ett lite extremt exempel att dra upp, men visst förstår ni vad jag menar :).
En middag på en turisthandboksrekommenderad restaurang som jag just nu inte minns namnet på är vad som kommer att hända ikväll. Jag hoppas att de inte tillverkar någon farang-vänlig mat utan vågar ta i med kryddorna!!