Pia M

Phuket

Som att komma hem.

Tisdag har det hunnit bli, och jag njuter av min första kväll på Phuket. Ätit grön curry har jag gjort två gånger idag, maten verkar inte ha gett mig några “biverkningar” än i alla fall, och förkylningen jag dragits med den senaste veckan har nästan helt gett med sig. Den ca en timme långa flygningen var inte på något sätt plågsam; inte alls som den där hemska trumhinne- och bihålemördande landningen i Bangkok. Livet leker och jag börjar “hitta formen”, dvs förvandlas från mitt ständigt frysande och grågnälliga vinterjag till något som är mycket mera behagligt att ha att göra med :) .

På något underligt sätt lyckades vi båda kliva upp i tid denna morgon, och helt utan stress både packa våra väskor och inta vår dagliga frukost innan den svarta limousinen gled upp framför hotellentren. Lustigt förresten, när bilarna kör upp på hotellområdet öppnar säkerhetsvakterna motorhuven för att ta sig en titt under!! Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om detta … förutom att jag är ganska säker på att de inte kollar oljan och kylarvattennivån. Kanske trodde de att vi gett oss på ett försök till att smuggla in hunden “Doris” eller katten “Herr B-K” in i sviten?? Tror inte att husdjur var tillåtna på det stället … .

 

Samtidigt som jag nämner att vi åt vår frukost så kan jag berätta att jag brukar ibland, naturligtvis med glimten i ögat, jämföra min sambo “Dr K” med Homer Simpson. Båda två gillar nämligen att dricka öl, bära byxor som inte stramar åt om midjan samt att hålla sig till mycket lättskötta frisyrer. Där tar de stora likheterna slut  … men det dyker ständigt upp nya tillfällen där jag upptäcker mig morra på precis samma sätt som den blåhåriga Marge.

Lebua-hotellet vi bodde på hade två frukostrestauranger; den ena med en “continental frukost”, en vanlig hotellfrukost med det nödvändigaste på bordet. Den andra beskrev texten i informationshäftet som en komplett amerikans frukost vilket i princip innebär fri tillgång till hur mycket mat som helst – och naturligtvis var det den som vi båda bestämt oss för att njuta av. Men när vi av misstag klev av hissen på våningen med den “lilla” frukosten, trycktes vi bokstavligen in i den igen av en vänlig men mycket bestämd  thailändska. Men en blick på “Dr K” (eller rättare sagt hans mage) utbrister hon:

“ – Åh no, sir, the big american breakfast is at the Mozu floor!!! This is only continental!!”.

Aldrig har Simpsonkänslan varit mera närvarande än då.

 

När vi klev av planet på Phukets internationella flygplats var det som att komma hem. Dofterna, färgerna, de thailändska vägskyltarna, de kändes så … efterlängtade … trots att merparten av … speciellt dofterna … inte var av det allra delikataste slaget. Men här fanns naturen, grönskan, bergen och havet. Allt jag saknat under dagarna i avgasdiset. Här behövde jag inte någon turistkarta längre, och här körde tuktukarna en dit man ville!!!

Vi hann inte mer än att checka in på hotellet innan vi gav oss ut igen. Grön curry på vårt stamställe … sedan ut på stranden där jag lyckades med det jag alltid brukar lyckas med – att somna i en solstol. Tack vare molnen och den lågt stående solen hände det nog inte alltför mycket med min rygg … den biten får jag ta itu på nytt med imorgon. Kommer man hem kritvit från Thailand blir man trakasserad. Kanske inte lika mycket som kvinna som en man – men ändå.

 

Tack vare “Dr K”:s nyupptäckta förälskelse för de människoätande minifiskarna hamnade vi på ett fiskspa eftermiddagen … igen … besatt av de små simmande liven har han blivit. Jag i min tur känner mig fortfarande skeptisk och bytte min roll från fiskmat till en fotmassage istället.

Nu är klockan nog ganska mycket, vi ska sova vår första natt på den nya rummet och jag är trött!! God natt på er!!

Publicerat