Att blogga om ett så pass roligt och intressant arbete jag får syssla med borde egentligen vara världens enklaste sak, men gränslandet mellan det som är ren vardagsrutin och det som är f-ö-r intressant för att kunna nämnas är ofta smalare än man kan tro.
Jag kan exempelvis skriva om hur jag under dagen har timmar åt att leta stavfel i kommande tidning, men det vill ju ingen frisk människa läsa om, och jag vill gärna skriva om vem som tar över vd-posten på företaget, men sådana viktigheter är det förstås inte den bloggande skrivnissens jobb att gå ut med.
Resultatet blir dagar som denna, när nödlösningen blir att skriva ett inlägg om att jag egentligen inte har något att skriva om.
Och till dig som ändå har läst detta från start till mål i hopp om att hitta någon slags poäng:
Lurad!
Men ta det inte personligt.