En eftermiddag, när vi skulle äta middag på Mali, blev vi tilldelade ett bord bredvid ett rödblont, troligen europeiskt par. En helt vanlig familj på semester, en mamma med några kilon för mycket under sitt turkosa spaghettilinne, en diskret tatuerad pappa med en guldring på sitt vänstra ringfinger och en gissningsvis - fyraårig pojke i röda kortbyxor och en enkel T-shirt. En normal familj utan några som helst bekymmer med att smälta in i vardagen.
Vad som fick först mig och senare även Dr K att börja iaktta den lilla familjens rutiner var ljudet av två bordsknivar som upprepande gånger slogs mot varandra.
Ungen leker med knivarna!! förvånades jag högt och ännu mera lyfte jag på ögonbrynen när ingen av föräldrarna trots ett ihärdigt metallklirrande reagerade över saken. Det slöa samtalet över innan-maten-drinkarna upptog all deras koncentration. Att den uttråkade pojken som bäst viftade med sina blanka leksaker farligt nära ögonen reflekterade ingen över. Jag, som i vanliga fall inte bryr mig sådär alltför mycket över hur andra sköter sina angelägenheter, kände en god lust att gripa in. Men ingenting gjorde jag, annat än att lite försiktigt undra över hur begränsad min fantasi egentligen var som enbart begränsat en knivs användningsområde till att skära av min spaghetti med.
Under tiden som vi väntade på vår gröna curry, och även under tiden då vi åt, började vi iaktta föräldrarna allt mer. Att pojken var rastlös och uttråkad kunde ingen undgå att se, och att han dessutom var i ett mycket stort behov av kontakt med sina föräldrar. Rödkindad av värme och trötthet; hans väntan på det vattenglas som ingen kommit på att beställa var inte så värst rolig att bevittna.
Jag har inga barn själv, så ur en utarbetad mammas synvinkel kan jag inte se saken. Men att ta det lite lugnt under semestern tycker jag att alla ska unna sig att göra, och en färggrann drink innan maten är inte helt fel. Man kanske behöver det emellanåt, nya rutiner för ett kortare tag för att orka med ett år till. Kvalitetstid, liksom. Så kan jag tänka mig att det ibland kan kännas.
Men jag förstår inte hur man som en förälder kan låta denna lediga kvalitetstid enbart innefatta sig själv. Att drinkarna och solandet blir så mycket viktigare än att se till att alla har det lika bra. För trots att jag inte kan ett skvatt om familjeliv, antar jag att det är så det ska fungera. Att man tar ansvar för sina familjemedlemmar, att inte i den sekund som alkoholen är beställd glömma bort att alla inte är gamla nog till att dricka vin. Och att en passiv rökning inte är hälsosam för barn heller.
Jag har funderat lite kring det här med att resa till extremvarma länder med sina små barn. Flygresan är för det första så vanvettigt lång, och hur kul är det egentligen att sitta på ett trångt säte i över tio timmar, tuggande på ett tuggummi mot det öronont som de allra minsta inte ens klarar av att beskriva. Spännande upplevelse för ett lite äldre barn, ja, det håller jag med om, men blir en bebis tröstad av orden Så snart vi landat, blir allt bra?
Nere på stranden är synen lika tragisk som uppe i restaurangen där vi åt. För under de söta solhattarna, någorlunda täckande sommarkläderna och den påkletade solkrämen sticker det ofta fram ett par rödbrända armar och ben. Det lustiga med det är att det är inte ens särskilt förvånande för det enda säkra sättet att skydda sig mot den tropiska solen är att stanna inomhus. Att enbart lämna den lånade liggvagnen i skuggan räcker liksom inte. Och att täcka över den helt som jag sett många göra får mig att fundera över vad temperaturen därinne egentligen är uppe i (klart att barnet sover gott!) .
Ja, jag är negativt inställd till långresande med små barn. Rättare sagt är jag negativt inställd mot föräldrar som vid planering av resorna enbart ser till sina egna önskemål och helt glömmer bort att ett barn inte kan skyfflas undan i skuggan när solen, alkoholen och tobaken blir viktigare. För en förstagångsbesökare i barnvänliga Phuket blir dessutom de nya intrycken så pass många (alla försäljare som ständigt stannar av en, den aningen kaotiska trafiken och alla barnvänliga thailändare som älskar turistbarn och gärna gör ett djupdyk i vagnen) att det omöjligt att ständigt hålla en 100 % koll på situationen.
Vad jag egentligen ville ha sagt med detta kilometerlånga inlägg är att för de allra första badlektionerna fungerar nog Paradisbadet lika bra som den salta stranden utomlands ;)