Skräddarna äro fantastiska.
I tre dagar har jag försökt fånga dig, mister, och this time I got you!! utbrast den tvärhand höga, prydligt klädda mannen där han utan den minsta förvarning och med ett stort leende hoppade fram från sitt gömställe mellan lyktstolparna.
Övertygade om att vi efter en veckas tid på Kata äntligen lyckats skapa oss någon slags immunitet mot dessa aningen påflugna och otroligt irriterande försäljare kunde vi inte annat göra än att inse att något sådant inte fanns. Roade av den lilla killens ovanliga kontakttagande fann vi oss i att - inte helt utan ett litet leende - lyssna på hans väl inövade tal om de finaste tygerna och den allra bästa kvaliten innan vi med ett visst besvär och många löften om att komma tillbaka senare lyckades fortsätta vår promenad.
Vi ses imorgon!! ropade optimisten efter oss när vi fortsatte vår promenad efter den livligt trafikerade gatan. Aningen skräckslagna inför tanken på hur han nästa dag skulle bära sig åt för att haffa oss.
Kompis!! hälsar mannen med skräddarshopen framför hotellet på Dr K varje gång vi går in eller ut. Nästan aldrig vänder de sig mot mig, något jag finner ganska roande med tanke på det stora intresset som visades för mig under mina ensamresor till Thailand. Om det beror på att en kvinna i sällskap med en man knappast är ett lämpligt byte för en kväll ute på stan eller om det beror på att mannen fortfarande anses vara den som håller i pengarna vet jag inte men liite glad är jag över att det oftast är K som attackerna riktas mot. Ofta fuskar jag mig igenom de oönskade mötena genom att blinka åt de mörkhyade killarna samtidigt som jag i smyg pekar på sambon. För det mesta är han rätt så duktig på att parera försäljarnas försök men ibland funderar jag över var hans bestämdhet tagit vägen.
Äkta bomull, mycket billig!! beskrev en vandrande försäljare den hängmatta som K lovat att absolut inte köpa. Jag tror faktiskt att han bara sekunderna innan manat mig till att iaktta hur otroligt duktig han var på att avvisa folk.
Så hur det kom sig att han en halv minut efter försäljarens uppdykande (och väldigt snabba försvinnande), satt hållande i en alldeles egen blåvit äkta bomull, mycket billig vet ingen av oss. Jag antar att reklamfrasen plötsligt händer det syftar just på sådana här oväntade händelser. På hur enkelt det är att bli ägare till en hängmatta man aldrig någonsin kommer att använda.
En dag kom till sist dagen då Kompisen från butiken mittemot hotellet lyckades släpa med sig oss nedför trapporna till sin shop. Helt och hållet frivilligt följde vi med, av någon, för mig okänd anledning, hade Dr K lovat att handla en vit skjorta av honom.
Ingenting för mig försäkrade jag vår nya polare när han tillsammans med en efterlängtad vattenflaska serverade mig en bok med vackra bilder på klänningar i.
Förvånad över att han nöjde sig med mitt korta svar iakttog jag hur han istället vände mot K, berättande om de olika tygerna och skjortmodellerna. När Dr K sett hjälplös ut en tillräckligt lång tid, lade jag ifrån mig min internetutrustade och numera guldfärgade iphone (jag är Facebookberoende) för att hjälpa honom välja ut en av de fem rullarna som inkastaren plockat fram. Tyget som han från början marknadsfört sitt verk med skrotade jag på en gång. För tunt och för dåligt, ingen äkta bomull där, bara mycket billig. Och när det sedan var dags att plocka fram miniräknaren skrotades naturligtvis ursprungspriset på de utlovade 500 bahten med.
Att förhandla om priser är ibland jobbigt, och ännu jobbigare blir det när ingen tänkt ge sig. Fredsmäklande jag hade fullt upp med att inte blanda mig i, tänka sig vad sådant kan ta hårt på krafterna!! Dr K blev allt aggressivare i sina försök i sina försök till att få ett rättvist pris, och han som följt oss in svarade genast med att använda sig av taktiken hårt mot hårt. Först efter att skräddaren irriterad plockat ihop och stoppat undan sina tygrullar tog diskussionen en annan vändning och tydligen lyckades parterna enas om en siffra. För mig som redan var halvvägs ut genom dörren var det bara att sätta mig i tygsoffan igen. På nolltid tog mättes min sambo från topp till tå och efter att vi delbetalat en större del av skjortpriset var vi fria att promenera ut.
En till semesterdag har gått, och min forskning om hur man bäst undviker en skräddare har äntligen börjat ge resultat. Det allra bästa sättet att få vara ifred är att springa fram till mannen med de välpolerade skorna och innan han hinner säga sitt svenska Tjena på dej eller finska Hyvää päivää ber man om hans visitkort . Helst ska man säga att man samlar på de olika korten också. Det fungerar skitbra, bara idag har jag blivit nekad ett kort två gånger. Bara ni inte gör bort er genom att be om deras kreditkort (jag blandar ständigt ihop de två begreppen). För några sådana lär ni inte få :)))