Jag tycker faktiskt att vi gör det ganska bra och finns det rättvisa i världen jämnar tur och otur ut sig. Vi får inte göra de lätta målen och man kan såklart inte skylla tappade poäng på olyckliga domslut och på otur. Men ingen kan påstå att det studsat vår väg och då borde det snart väga över åt vårt håll ganska snart.
Jag har ju varit med ganska länge nu och jag har lärt mig att det brukar bli på det viset. Och på tal om att vara med länge fick jag en skräckupplevelse tidigare i höst. Vår norske back Ole-Kristian Tollefsen är en skön figur som verkar trivas i laget och som varit med om ganska mycket i sin hockeykarriär. Jag trodde att jag var typ två, tre år äldre än honom, men när jag fick klart för mig att det skiljer tio år på oss insåg jag på allvar att jag inte är ung och lovande längre
Det är andra som är det nuförtiden och man blir så jädra glad när man ser att det börjar poppa upp juniorer som tar för sig. De river och sliter och åker skridskor så att en annan har fullt upp mede att hänga med. När truppen varit en aning tunn på senare tid har juniorerna fått chansen. Och nu kan vi konstatera att den som påstår att Modo Hockey inte har något att fylla på med vet inte vad den pratar om.
Mot HV 71 hemma i tisdags var Isak Ahrling ett par millimeter från att göra mål efter sin första puckkontakt i en elitseriematch. Efter vunnen tekning dammade han på från blå och det klang till i Daniel Larssons högra stolpe.
Vilken grej det hade varit om han hade fått sätta dit den direkt i sin elitseriedebut!
Eftersom jag inte kan låta bli att jämföra mig med yngre lirare måste jag ju försöka komma ihåg hur det kändes när jag fick göra mål för första gången. I NHL inträffade det i en hemmamatch när jag spelade i Boston Bruins.
Det kommer jag ihåg eftersom jag fick en tavla med en fastlimmad puck. Men ärligt talat har jag inget minne av mitt första elitseriemål.
Kanske satte jag den bara härom året