Du är här

2010-12-10 - Hörnan

Krönikan: Ett land besmittat av fula ord

Jag svär i genomsnitt två gånger per år. Det kan förstås inte bevisas, men om man lägger ihop alla svordomar som hoppat ur munnen på mig sedan jag föddes så tvivlar jag på att slutsumman blir högre än 50.


Där ingår min barndoms nybörjarmisstag (”Mamma, vad betyder satan?”) samt några onödigt ordagranna återgivningar av vad andra sagt och ett gäng samtal där fula ord utgjort själva samtalsämnet.

Än har jag aldrig svurit i vredesmod (när jag slår mig på tummen låter det bara ”sjuttsingen!”) och aldrig åt andra människor… men knepigt nog har jag inga som helst problem med att använda svordomar i skrift. Det kryphålet utgör liksom min uppfostrans blinda fläck.
Så håll i er, alla finkänsliga – för resten av denna text kommer besudlas med 25 fula ord.

Det som slog mig häromdagen var hur svårt det måste vara för dagens ungdom att hålla sig borta från fula ord – helt enkelt för att det finns så helvetiskt många fler av dem numera.
På min tid – och det är faktiskt inte så himla länge sedan – hade den som var ful i mun bara fyra varianter att välja mellan:
Fan, satan, jävlar och helvete.
Sen var det slut.
Trist för den som eftersträvade variation i svärandet, men väldigt smidigt för oss som bara pluggade in vilka ord vi skulle akta oss för.
Dagens barn behöver en hel glosbok för att plugga in samma sak.
I den boken står hora, fitta, fuck, kuk och bög, men också osmakliga kombinationer som kukfitta och bögjävel. Därefter följer helt ologiska elakheter, som bögfitta och menshora, innan fulkavalkaden avslutas med svordomarnas svordom: Motherfucker.
Mammaknullare.

Sedan 90-talets början, när ”jävla pucko” var det elakaste jag fick höra i förskolan, har fulspråket skenat iväg till en punkt där lågstadiebarn liksom i förbigående anklagar varann för incest.
Här är det frestande att skylla på MTV eller Youtube, eftersom dessa fulord är importerade och direktöversatta från engelskan, men jag vill påstå att den importen aldrig skulle ha blivit av om den inte fötts ur ett behov.

Svordomar är en del av så gott som alla språk, och själva poängen med dem är att de ska kännas förbjudna. De får sin kraft från det tabu som omger dem. Sverige, som varit ett kristet land sedan 1100-talet, har därför svordomar om Djävulen och hans svavelosande hemvist.
Och i en tid när himmel och helvete utgjorde hjärtat av världsbilden var utropet ”Satan!” säkert mer upprörande än dagens ”motherfucker” någonsin kommer att bli.
I dag, däremot, är det allt färre som tar Fan och hans helvete på allvar.
”Dra åt helvete” betyder ju i praktiken att du ska plågas i all evighet, men så tänker varken avsändaren eller mottagaren när den frasen yttras i dag.

Där hittar jag orsaken till invasionen av fula ord.
Våra svordomar har förlorat sin sprängkraft, så vi har skaffat nya. Vi fann dem i GB och USA, vars fula ord fötts ur ett annat tabubelagt ämne: Sex.
Att använda könsorgan, läggning och sexvanor som svordomar funkar utmärkt även i Sverige, eftersom ämnet är minst lika känsligt, privat och tabubelagt här hos oss.

Kul för dem som svär – men tråkigt för ordens offer.
Det är nämligen ord som klär av den de riktas mot; som förnedrar och sårar på djupare plan än ett ”fan” någonsin klarade av.

Synd att ”sjuttsingen” bara tycks duga åt mig.

Dela med dig av denna artikel på: