Pia M

Två restaurangbesök

Mitt livs underligaste restaurangbesök!

Efter en veckas tid på det slarvigt skötta “turisthotellet” bor vi åter femstjärnigt. Avgashettan, den livliga trafiken och försäljarnas rop har ersatts av lugn och ro, gröna välvårdade gräsmattor och små eldrivna golfbilar som tar oss från den ena faciliteten till den andra.

Igår kväll gästade vi ett av de många restaurangerna som finns att hitta innanför hotellområdets gränser. Italiensk mat var vad vi kände oss sugna på, och Italien var precis var vi landade efter åkturen med den lilla, mot regnet inplastade bilen. Aldrig hade jag kunna drömma om att hitta en sådan vacker lokal på denna halvslitna ö. Bortsett från personalstyrkans thaisidenfrasande kläder fanns där ingenting som skvallrade om vilket land vi egentligen befann oss i. Det var som att kliva in i en gammal, engelsk film där herrarna rökte cigarr och damerna … ja, vad är det fina damer gör egentligen?


 

“ – Om det här hade varit en scen ur en Hercule Poirot-film, vem hade då skurken varit …?” viskade jag till “Dr K” medan jag knaprade på min på hälften avbrutna grissini, rädd för att genom att använda min vanliga röstläge fördärva den magiska pianobarstämningen.

“ – Du har rätt, det här känns väldigt klassiskt brittiskt” svarade han medan han funderade. “Skurken är han som står bakom dig, vinkyparen, och brottet är alltid ett mord!”

“ – Vem har blivit mördad?” frågade jag.

“ – Hans far!! För att han lämnade bort vinkyparen på ett barnhem när han var liten … och nu så … har han fått sin efterlängtade hämnd!!” .

Sådana små lekar brukar vi ägna oss åt, försöka lista ut vad våra bordsgrannar har för nationaliteter, vilka av alla gifta par egentligen är kusiner med varandra … eller som nu, lösa gåtan på vem som eventuellt kan ha mördat vem.


 

För några kvällar sedan åkte vi till Patong igen. Hungriga och rastlösa letade vi efter ett nytt ställe att inta vår middagsmat på. Sushi är en gemensam favorit, och ett erbjudande om att för 199 baht få äta hur mycket japansk mat som vi ville kunde vi inte tacka nej till. Alltså  lät vi den skolflicksaktigt klädda kvinnan leda oss in i restaurangen.

När vi klev in, fick försiktiga och bakåtsträvande jag mig en smärre chock. Istället för att ha hamnat på en restaurang med dukade bord, levande ljus och diskret flöjtmusik i bakgrunden hade vi gått rakt in i något som bäst kunde liknas vid en hetsätningstävling för östasiater. Det första som jag såg, men då jag just då inte fäste alltför stor vikt vid var de enorma klocksiffrorna på väggen. Det andra som jag registrerade var att de ungefär hundra gästerna som befann sig i lokalen satt på höga pallar efter ett kors och tvärs gående löpande band – som den långa raden med småplockstallrikar gled in på.

“ – Här är ert bord …” förklarade servitrisen då hon stannade till vid två lediga pallar utmed bandet. Samtidigt  sträckte hon fram ett kvitto av något slag. Notan, antog vi, och “Dr K” började fumla efter sin plånbok.

“ – Nej, nej!! Later!!” fortsatte skolflickskvinnan pekande på ett klockslag på pappret. “Check-out time!!”.

Under en timme och femton minuter fick vi alltså äta det vi orkade.


 

Jag har nog aldrig känt mig mera hjälplös än när den röduniformerade kvinnan lämnade bordet. Att jag skulle plocka det jag ville ha av den råa maten som rullade in hade jag förstått, men först efter att kvinnan kommit tillbaka för att handgripligen visa oss hur man gjorde, förstod jag att de sladdrande prylarna skulle läggas ner i det kokbaljan som alla gästerna hade på sitt bord. Nästa bekymmer var att vi inte hade någon större aning om exakt vad det var som rullade in.

“ – Titta, en spya!!” fnittrade “K” när en rosa tallrik med platt, pölsaliknande innehåll gled förbi. Majskornen dallrade runt i den gråa smeten (hänvisar till bildspelet som förhoppningsvis fungerar som det ska). Trots att jag som enda västerländska tjejen kände mig rätt så obekväm kunde jag inte hålla mig för skratt. Istället började jag plocka upp saker som för mig såg någorlunda bekanta ut. Vita golfbollar, Hello Kitty suddgummin, något som liknade en bulldeg och en jätteräka. Sambon som inte är lika matglad beträffande främmande rätter, åt något som liknade … nyklippt gräs.


 

Sushiutbudet var dock fantastiskt och det var med de läckerheterna som “Dr K” stillade sin hunger. För min del fortsatte bekymren bara att öka; jag hade nämligen valt ut de ingredienserna som visade sig svälla mest i pannan. I samma takt som min mättnadskänsla ökade, växte sig innehållet i min kastrull allt större, och jag visste inte riktigt hur jag skulle maskera att jag inte lyckades äta upp allt det jag slevat på min tallrik. Desperat försökte jag övertyga “K” om att den fiskliknande massan visst var god, och att han skulle må sååå gott efter att ha hjälpt mig med den, men han bara flinade och fortsatte att tugga på sin nykokta sommaräng.

Nåå. Hur som helst så klarade vi oss helskinnade ifrån den nya upplevelsen. För er som vill prova på ett annorlunda sätt att äta så finns det här stället på Jungcylon i Patong, och heter något i stil med Sabushi by Oishi eller så. Helt klart värt ett besök. Kom bara ihåg att grejerna som slängs i pannan SVÄLLER … och att det är visst tänkt att det hela ska bli en soppa som man äter ur den lilla skålen. Något som inte fiskbullebakande jag greppade just då :)))


 

Solen skiner idag, och fåglarna kvittrar. Tre nätter till ska vi bo på detta nya hotell, sedan ska vi prova på ett till ställe innan det är dags att flyga till Bangkok igen. Hoppas ni har det bra, allihopa!!


 

(Bilderna är tagna med mobilkameran, ber om ursäkt för den kassa kvaliten :)

Publicerat