Du är här

2010-12-17 - Hörnan

Krönikan: När terrorn kom till Bryggaregatan

Veckans sansat explosiva reflexion i all sin enkelhet.

”Det närmaste vi svenskar har kommit krig på senare år var när vi sköt upp nedläggningen av Barsebäck och danskarna blev sura.
– Jag, som bor i Malmö, vill inte frysa bara för att Barsebäck stängs, upplyste Göran Persson.
Danmarks reaktion blev att skicka en stickig yllekofta till den huttrande politikern – och eftersom vår regering valde att ignorera denna uppenbara krigsförklaring bestämde sig en av våra kvällstidningar för att ta saken i egna händer.
Skärmytslingen, i all sin genialitet, bestod i att låta en ensam reporter invadera Danmark och besudla trappan till Köpenhamns stadshus med en himla massa yllekoftor.”


Raderna ovan skrevs för fyra år sedan, långt innan svenska soldater dödats i Afghanistan och en
evighet bort från självmordsattentat på Bryggaregatan.
Då hyllade jag det faktum att den en gång så skräckinjagande vikingen bytt ut rustning mot mysbyxor och bärsärkargång mot stavgång. Att vi i världens fredligaste land skulle dras in i krig eller skakas av terrordåd kändes som en absurd, avlägsen tanke.

”Terrorism är en annan grej som vi är rent ut sagt usla på. Sveriges hittills enda terrororganisation bestod av tre grabbar och en tjej från Mellansverige – och det enda som mellanmjölksterroristerna hann åstadkomma innan de greps var att boka in ett studiebesök på det energiverk som de funderade på att sabotera.”

Så lät en annan del av samma text; ett glatt avfärdande av svensk terrorism som något näst intill gulligt.
Nu, flera år senare, kastar Stockholmsdådet ett annat ljus över de raderna. Samtidigt ger de terrorförsöket  en tragikomisk prägel – för visst finns det likheter mellan den studiebesökande terrorgruppen och terrorsvensken från Tranås.
Sveriges förste självmordbombare värmde upp med att göra sig skyldig till lite skadegörelse (men den exploderande bilen var hans egen) och sprängde sedan sig själv i luften på en folktom gata där dådet inte krävde fler dödsoffer än honom själv. Därmed är Sverige fortfarande uselt på terrorism. Vi är landet vars krigföring stannar vid yllekoftor, vars terrorpyromaner själv betalar för bilarna som de tuttar eld på och vars självmordbombare inte låter nån annan komma till skada i explosionen.
Frågan är bara varför mitt skratt fastnar i halsen när jag skriver om saken.

I dag, när en för tidig utlösning var vad som räddade oss från en julhandelsmassaker, berörs jag mest av vad som hände direkt efteråt.

Den första, instinktiva reaktionen för många på Drottninggatan vara att springa åt fel håll, mot explosionen, och hjälpa mannen som låg där på marken. Han som, skulle det visa sig, haft för avsikt att ta dem alla med sig i döden.

Det handlandet vittnar på rörande vis om vår oskuldsfullhet som nation.
Har vi förlorat den nu?
Dela med dig av denna artikel på: