Du är här

2011-01-07 - Hörnan

Krönikan: Från den ljusa sidan

”Skitbra! Tv:ns praktiska tjutfunktion måste ha skräddarsytts utifrån mina behov som televisionsnarkoman. Dumburkens nya ovana var precis vad jag behövde för att ta kontroll över begäret och börja glo med måtta.”

Om raderna ovan känns bekanta beror det på att du läste Hägglunds hörna för tio veckor sedan.

Den praktiska tjutfunktionen gick i praktiken ut på att tv:n härmade ångvisslan på en tekittel efter 90 minuters sändningstid. Det såg jag först inte som någon ursäkt att köpa nytt, men när tjutet kröp ner från 90 minuter till 15 började snålisen i mig att vackla. Några tjutfyllda dagar senare svek jag mina konsumtionskritiska ideal, gjorde gamm-tv:n hemlös och drog iväg på en shoppingtur.

Två veckor senare, efter en del leveranskrångel, insåg butiken att de inte skulle få in den apparat jag betalat för – men vad gjorde det när de gav mig en annan snygging värd nästan dubbelt så mycket?
 Denna lilla historia fick min syster att reagera.
”Sånt där händer ju dig hela tiden!” utbrast hon. ”Bra saker sker utan vidare och dina problem liksom löser sig av sig själva!”
Min andra tanke (efter den första, som bara bestod av förvåning) var att syrran kanske kunde ha rätt. Trots allt går jag omkring med en ihållande känsla av tacksamhet gentemot livet i största allmänhet och hur pass väl det behandlar mig.
Min tredje tanke innehöll snäppet mer hjärnverksamhet. Plötsligt insåg jag att det fanns ett annat sätt att berätta samma historia:

”Min skit-tv började krångla redan efter ett år! Den kunde inte ens stå på i två timmar utan att börja tjuta! Sen blev det ännu värre, tills skrället inte ens klarade att stå på i en kvart! Jag tvingades slösa bort halva min lediga lördag på att baxa ut eländet ur huset och köra bort den till Må!
När jag ville köpa en ny sa de att jag skulle få vänta i en vecka innan de hade fått in rätt modell – men vad händer när jag ringer efter en vecka? Jo, får jag veta att det dröjer minst fyra dagar till innan den kommer! De lovade att ringa på tisdag, men tror du att de gjorde det? Nej! Jag fick ringa själv efter att ha väntat på samtal i två dar! Och då sa de att min tv inte skulle dyka upp över huvud taget!
Det slutade med att de gav mig en bättre modell som kompensation, och det var ju det minsta man kunde begära.”


Det där är en lika sann version av exakt samma historia – och tyvärr är det nog så många svenskar skulle berätta den. För tyvärr är vi ett land fullt av arga, missnöjda och ständigt stressade människor. Vi försöker planera livet i minsta detalj, och så fort något oförutsett händer blir det ett påfrestande avbrott i den där perfekta planen. Det finns sällan utrymme att le när något går snett eller att se det lustiga i våra missöden.
Det syrran ser som ständig tur handlar snarare om att inte låta sig uppslukas av rytmen i det där ekorrhjulet, oavsett om det gäller påtagliga motgångar en eller en sketen tv-anekdot.
Jag roade mig med att se tv:ns tjutande som en timer, betraktade dagarna utan dumburk som gyllene lägen att göra annat och tog förseningarna med ro – för jag hade ju ändå ingen brådska. Det enda som jag bar med mig från episoden blev därför munterhet över utgången, och samma mönster kan appliceras på alltifrån läckande tak och kullkastade planer till värkande tänder under mitt senaste år.

Jag tror stenhårt på att vår inställning till vardagen har större betydelse för hur vi mår än vardagens ingredienser i sig. Men självklart handlar det inte om att ta allt med en klackspark och spela glad när du mår uselt.
Det handlar helt enkelt om att vara rustad med en förlåtande inställning till de där tjälhålen på livets väg.
Och att välja vilka problem i din vardag som det är värt att bli riktigt upprörd över.
Dela med dig av denna artikel på: