Pia M

Ett ganska vettigt nyårslöfte

Det var det här med att köra bil och SMS:a ...

För mig som gjort en kometkarriär som inget alls görande dansk hemmafru känns den plötsligt upplevda tidsbristen som en mycket välkommen gäst i vardagen. Ingenting alls hinner jag med, känns det som, mitt arbete och resorna mellan Övik och Umeå slukar en stor del av timmarna, och huset, den mycket sakta framskridande renoveringen samt snöskottningen tar upp nästan all den fria tid som jag tillbringar i vaket tillstånd.

Idag njuter jag av en undantags-dag. För första gången på hur länge som helst har jag kört mitt pass under dygnets ljusa timmar – vilket innebär att jag kommit hem utan att behöva krypa i säng det första jag gör. Snöskottning, städning, tvätt och allmänt småpysslande är vad jag roat mig med, och precis lika underskattat som ett avlönat arbete är, är också dessa små hushållsnära göromål. Så underbart det är med rosarutiga köksgardiner och nydiskad citrondoft i huset!!


 

Efter vår hemkomst från Thailand och efter vår väns begravning bestämde jag mig för att göra något gott av det kommande året. Riktigt hur jag ska verkställa det vet jag inte … men jag antar att jag ska börja med att vara snäll mot mig själv, äta frukost varje morgon (eller i alla fall dricka frukost, naturligtvis i form av vrålstarkt kaffe) och se till att få i mig alla vitaminer som behövs. Man måste ju börja någonstans, och hur ska man kunna uträtta stordåd om man inte har ork att hand om sig själv?


 

Nyårslöften har jag inte avgett på flera år. Inte mer än att jag, precis som i princip varje måndag, lovat mig själv att sätta igång med bantandet igen. Äta nyttigt, rökna kalorier. Börja träna, det gamla vanliga som aldrig någonsin blir av. Men i år har jag hittat på något väldigt nyttigt som jag vill uppmana flera till att lova:

Jag ska sluta SMS:a medan jag kör bil.


 

“ – Va, gör du så? Och du erkänner det?!!!” utbrast en bekant halvt förfärat när jag publicerat detta löfte på Facebook.

“ – Ja, jag erkänner att jag gjort det, jag vet att det är fel och farligt, och jag hoppas att flera avgett samma löfte”, svarade jag efter en tids eftertanke.

För det är det. Riktigt pinsamt är det. Och skrämmande då jag verkar ha varit den enda i hela Sverige som ägnat mig åt denna fula ovana. Idag, 12 januari, har jag fortfarande inte brutit det löftet och enormt stolt är jag över det. Och nu är det slutpratat om detta ämne – förutom några sista ord bara: Haka p堖 eller köp en cykel!!!

 

Det finns ingenting mera patetiskt än bloggare som ständigt ursäktar sig för att inte ha tid till att skriva. Möjligtvis ska det väl vara kategorin som ständigt drabbas av okända datorfel som hindrar dessa från att publicera.

I det läget är jag just nu. Min dator dog (under “Dr K”: s försök till att “laga” den) och mitt sinnesstämning har varit en sådan att tankarna jag tänkt helt enkelt inte platsat på en blogg. Jag är fruktansvärt trött fortfarande, idag har min dag varit lång och sömnen har det varit lite si och så med.

Imorgon ska jag jobba en halv dag, och efter det ska jag ner till Övik. Ett hett bad med vaniljdoft och en nattvila på sådär femton timmar står på schemat. Storkameran som är en kär ägodel har jag tänkt ta med mig … så ser ni någon som under lördagen zoomar in allt och alla så är det troligtvis jag ;)


 

Ha det!!

 

Publicerat