Du är här

2011-01-26 - Hörnan
Olle Hedberg och Linnea Henriksson. Foto: Håkan Nordström

Idolerna om integritet, kisspauser och världen bortom tävlingen

Jag är inget gigantiskt fan av Idol som koncept, men däremot av artister som har något alldeles eget. I höstas fann jag två som bångstyrigt bröt sig ut ur fördomsmallen för hur en Idoldeltagare är – och i går jammade duon loss i 7:ans konferensrum.

Linnea Henriksson är tjejen som på egen hand lyckades locka mig åter till dumburken varje fredag i höstas.
Jag blev otroligt glad över att se en artist i Idol som på eget initiativ valde en låt av Antony & the Johnsons och vågade bjuda på jazzjam under en fredagsfinal.
Det var som att få en glimt av den stora musikvärlden bortom hitlåtarna i radio; bortom det kändisfixerade mediabrus där kändisskap kommer i första hand och musiken i andra.

Även Olle Hedberg stack ut rejält genom särpräglat akustiskt gitarrspel och lika särpräglad röst; en särprägel som inte alltid gynnade honom bland tävlingens teman men som i gengäld nu ger honom alla möjligheter till en solokarriär med eget hjärta.
– Målet för oss båda är ju att få syssla med musik, säger han. Det jag vill är att göra en skiva, inte att bli känd och synas i Aftonbladet – även om många verkar tro det. Samtidigt är Sverige ett litet land och du måste vara kommersiell om du vill tjäna pengar på musik. Jag har massor av goda vänner som är fantastiska musiker, men som ändå fastnat på snabbköpet.

Kan man säga att ni ibland förväntas ge avkall på den musik som egentligen ligger er närmast för att i stället rätta er efter vad branschen anser att folk vill ha?
– Jo, det gäller att man står på sig, säger Linnea. Jag gick in i Idol och ville vara mig själv. Om folk känner igen mig därifrån så ska de känna igen mig för just m-i-n musik; det jag tror på och det jag kan stå för. När jag valde Antony and the Johnsons låt I kvalet sa juryn att det antingen kunde vara ett genidrag eller en katastrof.
”Jamen det vet jag”, sa jag. Men det var viktigt för mig att inte kompromissa för mycket.

Finns det någon typ av musiker, inom någon musikstil, som ni i-n-t-e skulle rekommendera att söka till Idol?
– Jag tror inte det, säger Linnea. Jag skulle uppmana fler, som tror att de inte hör hemma i Idol, att söka.  Det är ändå deltagarna som präglar programmet, och det här blev en lite annorlunda säsong eftersom startfältet inte bara innehöll typiska popidoler. Jag hoppas att folk vågar se det dels som en häftig utmaning och dels som ett sätt att utvecklas.
Olle nickar instämmande.
– Det kan vara nyttigt att bli tvingad att göra något som man annars aldrig skulle ha gjort. Vissa grejer kan kännas grymt motiga innan man testar, men sen får man en aha-upplevelse när man väl kör igång och upptäcker nya sidor hos sig själv. Jag lärde mig jättemycket på det sättet.

Idol innebär ju också extrem press och att plötsligt kastas in i direktsändningar inför miljonpublik. När jag ska ställa mig inför folk brukar jag alltid drabbas av två saker; antingen skallrande knäskålar eller en falsk känsla av att jag måste uppsöka en toalett. Händer sånt där aldrig er?
– Jo, det var ju så det var! utbrister Olle. Jag var nästan alltid kissnödig under sändning.
– Och jag sprang till toaletten inför nästan varje låt, inflikar Linnea med glimten i ögat. Det blev lite av min grej i tävlingen…

Med den viktiga frågan besvarad är Örnsköldsvik redo för lördagens konsert. Där utgör duon en femtedel av den ensemble som intar Fjällräven Center för att bjuda på några av höstsäsongens mest populära framträdanden. Idol-stämpeln lär alla få bära med sig framöver – men förhoppningsvis utan den nedlåtande klang som den får i munnen på många musikexperter.

– Jag är faktiskt himla less på uppdelningen i vad som är fin musik och vad som är ful, säger Linnea. Jag kan lika gärna fastna för en radiodänga som jag sedan går och nynnar på i flera dagar. Det viktiga är inte vilken stämpel musiken får – det viktiga är vad just du trivs med att lyssna på.

Dela med dig av denna artikel på: