Hörnan

Blogg: I så fall vill jag också få sparken

Nu när Sigbjörn Olofsson, efter att bland annat ha bjudit oss murvlar på oförglömliga pressmeddelanden som ”Beertemas lögner om lungmedicin” slutligen knuffats bort från sin post nöjer jag mig med att ha en och en halv åsikt.
Jag kan faktiskt ha förståelse för hur hans lön landade på 140 000, eftersom den summan också ska täcka plågan av att bli obotligt impopulär bland allt och alla trots att man bara genomför de förändringar som man fått uppdrag att genomföra och som skulle ha genomförts oavsett vem som satt på posten.

Däremot fascinerar det mig att Sigbjörns kontrakt gav honom tre olika valmöjligheter: Att jobba i tre år för 140 000 i månaden, att säga upp sig och inte få 140 000 i månaden eller att missköta sig tillräckligt för att bli sparkad och då ändå få 140 000 i månaden.

Kan det verkligen vara det ultimata kontraktet om man vill motivera en anställd att prestera på topp?

Om jag kunde tjäna lika bra på att inte jobba, förutsatt att jag först ställde till med tillräckligt mycket för att få sparken, skulle det faktiskt kännas en aning frestande att sänka mig själv till sandlådenivå i jakten på två års välbetald semester.

Publicerat