Däremot fascinerar det mig att Sigbjörns kontrakt gav honom tre olika valmöjligheter: Att jobba i tre år för 140 000 i månaden, att säga upp sig och inte få 140 000 i månaden eller att missköta sig tillräckligt för att bli sparkad och då ändå få 140 000 i månaden.
Kan det verkligen vara det ultimata kontraktet om man vill motivera en anställd att prestera på topp?
Om jag kunde tjäna lika bra på att inte jobba, förutsatt att jag först ställde till med tillräckligt mycket för att få sparken, skulle det faktiskt kännas en aning frestande att sänka mig själv till sandlådenivå i jakten på två års välbetald semester.