Jag köpte ett par nya byxor härom dagen. På rea dessutom. Jag sparade en liten förmögenhet och fattade beslutet att spendera dem på det norrländska verbet; Fika.
När jag satt där och kikade ner i påsen med de nyinhandlade byxorna så kunde jag se den lilla lappen med tvättanvisningar. Jag plockade upp byxorna och granskade lappen närmre. Där stod det med kursiv text; Made in India.
Mina byxor kommer ifrån en annan världsdel. Närmare bestämt Indien, ett land med över 1 160 813 000 människor. Ett land där fattigdom och svält är påtaglig, där prostitution fortfarande är lagligt. Trots det så sitter dessa byxor perfekt, det var i alla fall vad den trevliga kvinnan i affären hade sagt.
Mina byxor är sydda av någon vars arbetsförhållanden behöver bli bättre på en mängd olika sätt. Ungefär hälften av de kläder och textilier vi svenskar köper är gjorda i bomull, men till ett vanligt bomullsplagg som väger ett halvt kilo har det också gått åt ett halvt kilo kemikalier. För att ta fram ett par jeans går det åt så mycket som 9 000 liter vatten. I stora delar av Indien råder det brist på rent dricksvatten och det finns faktiskt människor som dött på grund av att vattnet de druckit har varit förorenat.
Tänkte jag på det när jag köpte mina perfekta byxor? Om jag gjort det hade jag nog ifrågasatt min moral innan jag köpt dem. Jag tänkte snarare på hur min rumpa och på hur mina vader passade i byxorna.
Men om jag inte köpt byxorna så hade jag placeras i en mycket låg och obekväm plats i hierarkin som råder på min skola. Där mode och utseende faktiskt spelar roll, också i samhället där jag lever. För ser man inte ner på människor som inte klär sig tidsenligt eller vad vi anser är rätt? Dessutom kastar mediavärlden ut nya ideal om hur man ska se ut. Vilka skor man ska använda, vilken ny look ens hår ska ta. Har trycket blivit för stort i ett icke fungerande system? Och framför allt vem är det som borde ta ansvar?
Har jag, som ungdom i ett framgångsrikt I-land, hamnat i en situation där jag avgör individers öde när jag bestämmer mig för att köpa ett par byxor? Vågar jag stå emot trycket från samhället och kanske bli ett ledande exempel?
Jag lade tillbaka byxorna i påsen igen och gick med belåtna steg mot bussen hem. Trots allt hade jag ju hittat ett perfekt par byxor.