Detta verkar främst finnas då man har endast ett och ska skaffa ett syskon till det eftersom förändringen förmodligen blir störst och som mest märkbar då, har man redan två eller flera barn så har den förstfödda nog vant sig lite vid dynamiken hemma + att syskonen eventuellt kan ha stöd i varandra om det skulle behövas.
Vi har fått höra alltifrån att vi väntat länge med att ge Leon ett syskon till att vi är galna som skaffar ett till redan. Leon kommer att vara nästan exakt 2 ½ år då Kringlan tittar ut. Vi har såklart valt att slå det populära s.k, 'dövörat' till då det endast är vi och inga andra som kan avgöra då vi känner oss redo att utöka familjen.
Men hur vet man då att man är redo?
Jag tror man är lika oviss kring detta inför tvåan som man är inför ettan - med andra ord är man aldrig 100 % redo. Vi hade några kriterier vi ville skulle vara uppfyllda innan vi skaffade barn, för att vi skulle skaffa barn var det aldrig några funderingar kring, och det var att vi ville vara gifta och vi ville att jag skulle ha fast jobb efter min utbildning. En dag så stod vi plötsligt där och allt var som vi
tänkt att vi skulle ha det. Kände vi oss redo till 100 %? Nej, självklart inte. Man kan väl aldrig vara redo på vad man inte vet väntar? Eller? I alla fall så sa vi att vi kommer inte att bli klokare på barn och uppfostran för att vi väntar eftersom vi kommer att lära oss längs med vägen, och visst är det så! Vi körde full ut och det gick ju hur bra som helst, även fast vi i vårt fall fick en lite knagglig start som inte alla behöver uppleva.
Gällande tvåan så var det ungefär samma sak. Vi hade några kriterier även nu som vi kände att vi ville uppfylla. Vi ville att Leon skulle ha bra och trygga rutiner som fungerar för vår familj och vi ville att jag skulle hinna jobba minst 6 månader eftersom de löneökningar jag fått under min förra föräldraledighet skulle höja min SGI avsevärt. Då vi väl insåg att vi var på väg mot det så körde vi igen och nu står vi här; snart kommer mirakel nummer 2 ut och vi är precis lika oförberedda men ändå lika redo att ta emot hen som Leon!
Varje barn sätts till världen med ett oerhört stort ansvar och det förändras ju för varje barn man skaffar eftersom varje barn kommer med lika stort ansvar. I övrigt så är man ju redan inne i barnkarusellen med miljarder påsar, väskor och blöjor så fort man ska någonstans. Man är van vakna delar under natten, att det alltid tar lite längre tid då man ska åka någonstans och att saker och ting sällan blir som man tänkt - de kan bli bra mycket bättre! ♥
Jag tror visst det kommer att bli en radikal omställning att få ett till barn. Leon kan bli svartsjuk och inte vilja ta till sig sitt nya syskon. Vi kan få ett kolikbarn och jag kan få två stinna juver som lider av kraftig mjölkstockning. Bebisen kanske inte alls kommer att tycka om att åka bil så som Leon gör och kanske kommer att bli ett åksjukt barn som gallskriker hela vägen och kanske dessutom bli ett barn som exempelvis sover på dagen och är vaken på natten.
Lite så har resonemangen gått inför tvåan eftersom vi 'fick' ett sådant snällt barn i Leon. Tydligen är det 'turen' som gett ett sådant barn, det är 'slumpen' som gör att han sover gott hela natten och ren och skär 'bonnröta' att min amning fungerade smärtfritt. Att det kanske är vi som gett vårt barn de värderingar som behövs för att han ska 'bli snäll', att det är våra trygga och fasta, lugnande rutiner som gör att han sover gott om natten och min stora önskan om att vilja amma och därigenom lät sunda förnuftet råda och kanske inte stod naken ovanför den toppmatade frysen men ändå vågade hänga tvätt eftersom jag stuntade i det gamla tänket att mjölken då skulle kunna 'rinna tillbaka' verkar ingen väga in något i.
Jag tror att man helt enkelt för över sina egna drömmar, funderingar, upplevelser och visioner på omgivningen och bara, utan att det är illa ment, antar att alla vill gör som man själv gör eftersom det är det enda rätta och det som känns klokast eftersom man själv valt att göra det så.
Samma resonemang går att applicera på idén med hur många barn folk anser/tror/tycker/tänker man ska ha. De som själva vill ha två har denna graviditet, utan att fråga oss hur många vi vill ha, konstaterat att 'jamen nu är det ju över sen då bebisen är ute. Nu slipper du ju ha ont mer då ni fått era två' medan de som vill ha fler barn själva mer peppat och sagt saker i stil med 'du ska se att detta är en mellanfas, det är inget som säger att du kommer att ha lika ont med nästa eftersom du inte hade så ont med Leon.'
Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag har för poäng då jag skriver detta inlägg, men det kanske man inte måste ha? Jag kände att jag behövde ventilera detta och ja, nu då jag fått ur mig det känns det mycket bättre. Kontentan kan väl kanske få bli att gör som du/ni själv vill och skit i alla andra och fundera en extra gång innan du antar att alla vill precis samma sak som du och ha i åtanke att vissa råd vill människor kanske inte ta del av förrän de ber om dem.