Gör det ont vännen? frågar mamma med en mild röst och smeker mig lätt på kinden.
Jag gäspar och öppnar sömndrucket mina ögon. Panikslaget undrar jag vad som hänt och kommer sedan ihåg att jag bara tagit ännu en tupplur under dagen. Det verkar som om jag har tappat vardagsrutinen helt nu, tänker jag och tittar mig omkring i rummet på sjukhuset som under de sista veckorna blivit till mitt eget, till mitt hem. Jag ser mig omkring på de vita väggarna, på de gröna gardinerna som ramar in fönstret och på den annars så typiska sjukhusinredningen. Min blick stannar till på spegeln som hänger bredvid sängen och jag tittar på den magra flickan, som föreställer mig, en stund. Jag har vant mig med att inte längre ha något hår nu, men synen av den lila tonen som pryder huden är alltid svår att möta, det gör att allt blir så tydligt och även fast jag önskar, så kan jag därför inte fly ifrån min situation. Man kan inte låtsas som om allt bara är en dröm när man ser ut som jag gör. Mörka ringar gör sig tydliga under mina blå, utmattade ögon och läpparna är så torra att de har spruckit.
Detta är alltså jag, Tove Lindström. Jag orkar inte titta mer på min spegelbild utan vänder i stället blicken mot min mamma som sitter bredvid sängen. Hennes blå ögon tittar undrande på mig och rynkorna runt ögonen visar på ett liv med erfarenhet, många glada minnen men ännu fler minnen som är sorgliga.
Man kan se på hennes utseende att Det Där har förändrat hela hon, hennes hår som förut var så långt och tjockt, är nu tunt och slitet. Hon som alltid varit slank, är nu magrare än någonsin, min fina mamma Susanne. Vad har Det gjort mot dig?
Ont? Hela mitt liv gör ont, svarar jag tillslut på frågan med en tunn röst och hostar till.
Det rasslar när jag andas in och jag tar försiktigt vattenglaset som står bredvid sängen och dricker några klunkar. Mammas undrande blick byts ut mot en med smärta. Hon reser sig upp för att bädda om mig och kysser mig sedan lätt på pannan innan hon tar på sig den blå jackan.
Jag kommer snart tillbaka igen, måste bara hem en sväng för att vattna blommorna, säger hon och går mot dörren. I dörröppningen vänder hon sig om och vinkar innan hon försvinner ut i korridoren. Det tar inte bara mitt liv, Det, som de kallar för sjukdom, tar död på min mamma också, tänker jag och minns tillbaka till dagen då allt förändrades, den dag då jag blev sjuk.
Det var den där dagen för fyra år sedan som min mamma hittade mig kvar i sängen på morgonen en helt vanlig dag, på den tiden då min mamma fortfarande hade ett någorlunda bra liv. Jag har alltid tyckt att min mamma varit så svag och bräcklig på något vis, båda hennes föräldrar gick bort tidigt och min pappa dog när jag bara var några månader gammal. Och eftersom att både jag och min mamma är de enda barnen, så är jag allt hon har och därför har jag alltid känt ett behov av att få skydda henne. Hon är som så sorgsen min mamma och även fast hon är den bästa mamman som finns och gör allt som barn vill att deras föräldrar ska göra, så följer alltid sorgen med oss på något sätt.
Men trots det så kändes det som om hon hade accepterat hur hennes liv blivit, hon hade blivit till änka och innan den där dagen så hade vi fortfarande saker som var bra i våra liv. Just den där dagen för fyra år sedan så hade vi planerat för en dag på stadens badhus och att hon hittade mig sängliggande på det viset fick nog henne att förstå att något var fel, för jag brukade aldrig missa någon av våra utflykter och jag tog vara på varje tillfälle jag fick på att göra oss båda två glada. Min mamma har alltid varit hela min värld samtidigt som jag alltid varit hennes.
Hon tog mig till sjukhuset den där dagen istället för till badhuset och vi fick diagnosen som skulle förändra allt, jag hade leukemi.
11 år, så gammal var jag när sjukdomen upptäcktes och det betyder att jag är 15 år idag. Man kan säga att aktuell status för min del är 15-årig tjej med leukemi, döende och allt viktigt ogjort här i livet. Jag har liksom bara börjat leva innan det snart tar slut och det känns så hemskt, men det är inget jag törs prata om. För hur rädd jag hela tiden är, är det ingenting mot vad min mamma måste vara och det är därför som jag inte säger någonting. I stället skriver jag en bok, en bok om allt och inget och som handlar om allt det jag tänker och funderar på. Jag började med den för två veckor sedan och skriver något i den varje dag och det är en bok som förhoppningsvis ska kunna hjälpa min mamma när det oundvikliga inträffar.
Jag vill inte tänka på ordet, det är för skrämmande, men ja, jag är döende och fastän ingen har sagt det rakt ut så kan jag se på läkarnas miner att det inte är långt kvar nu, och min kropp kan också känna det. Jag orkar ingenting längre och sakta, sakta gör sig döden närvarande och jag känner mig så rädd. Rädd för min egen del samtidigt som tanken på att min mamma måste vara med om ännu en begravning skrämmer mig ännu mer. Hur ska hon kunna klara sig ur det? Hur ska hon kunna ta hand om sig själv när jag inte längre finns kvar? Jag önskar för allt i världen att jag vore en annan, en av de andra vanliga tonåringarna och att jag hade ett vanligt liv. Även fast jag vet att det är omöjligt och bara dumt att ligga och önska sådana saker så kan jag inte låta bli att göra det i alla fall, jag ska hoppas så länge det är möjligt.
Sakta reser jag mig upp där jag ligger i sjukhussängen så att jag förblir sittande i sängen och jag grinar illa när jag känner smärtan som brer ut sig av denna lilla rörelse. Det går fortare nu, tänker jag och känner hur jag sakta men säkert försvinner. För att kunna tänka på något annat än det hemska som händer i mitt liv, så stoppar jag in handen under madrassen och tar fram boken. Min bok. Boken som handlar om mig själv. Boken är blå med ett fotografi fasttejpad på och fotot föreställer mig och min mamma under ett av våra besök på Kolmården och jag var väl ungefär nio år då kortet togs. Flickan som föreställer mig på bilden har det långa ljusa håret uppsatt i två flätor och hela hon lyser av glädje på kortet. De blå ögonen kisar mot kameran och hon skrattar så att skrattgroparna kommer fram. Bredvid mig står mamma och skrattar också. Flickan på kortet är glad och frisk, och det är så jag vill att min mamma ska komma ihåg mig, som den flickan som fortfarande hade ett liv. Det är väl anledning till varför jag skriver.
Jag öppnar boken och letar fram ett tomt blad och låter boken ligga öppen i mitt knä medan jag väntar på en tanke, ett minne eller en känsla som är värd att skriva om. Det är så jag brukar göra varje dag, sitta och vänta på att något som redan finns inuti mig ska göra sig hemmastadd i mina tankar. Jag vill skriva om sånt som finns inom mig, jag vill inte sitta och fundera ut något som är helt oviktigt.
Idag dyker ett minne upp som handlar om en sommardag, en sommardag då jag och min mamma bestämde oss för att tapetsera om mitt rum. Jag låter minnet fylla mig och sedan skriver jag om det.
Vad är det du har där Tove? frågar min mammas röst plötsligt. Jag hoppar till och tappar boken som åker ned i golvet med en smäll. Jag hade inte märkt att mamma kommit tillbaka till sjukhuset och min blick åker mot klockan för att sedan se att jag suttit i en timme och skrivit nu. Mamma böjer sig ner och plockar upp boken och sätter sig sedan ner på min sängkant med en förvånad blick på boken. Jag biter mig nervöst i läppen när hon begrundar framsidan och öppnar boken. Många känslor rörs upp inom mig, jag ville inte att hon skulle veta om boken medan jag ännu levde och därför känner jag mig nervös inför hennes reaktion, samtidigt som jag blir nyfiken. Tycker hon om boken? Hon kommer säkert att ställa frågor om varför jag har skrivit den och en massa andra frågor. Men hon ställer inga frågor, istället sitter hon bara och läser allt jag skrivit. Jag ser hur hon ler och det är som om hon kommer ihåg allt som står där nu när hon läser.
Det är då som det plötsligt slår mig, kanske är hon inte så svag som jag alltid trott, utan istället riktigt stark? För trots allt det jobbiga som hon varit med om så har hon aldrig brutit ihop, hon har alltid varit där för mig, trygg och pålitlig. När jag sedan ställt frågor om min pappa eller om mina morföräldrar så har hon alltid berättat fina historier om dem för mig. Hon har berättat så mycket om dem, så att det ibland har känts som om de fortfarande levt med oss. Hon har alltid haft ett leende på läpparna när hon har pratat om dem och nog borde man väl vara en ganska så stark människa om man klarar av att prata om det som gör så ont? Kanske är det i stället jag som är svag?
Alla de gånger som jag önskat att jag var som de andra vanliga barnen så har jag önskat det för min mammas skull, men tänk om det egentligen bara var en ursäkt, tänk om jag önskade det för min egen skull så att jag skulle få leva längre? Plötsligt skäms jag över boken och allt som jag har skrivit i den. Jag skäms över att vara så svag som jag är och över den smärta som jag säkert orsakat min mamma genom att ha skrivit boken. Jag känner mig rädd igen, döden gör inget annat än skrämmer mig.
Hur gör man för att vara stark nog för att kunna möta döden mamma? Hur gör man för att inte vara rädd för den? frågar jag med gråten i halsen. Jag har försökt att vara stark, men jag varken kan eller orkar längre, fortsätter jag och börjar gråta.
Mamma lägger ifrån sig boken och sätter sig bredvid mig så att hon kan lägga armen om mig. Jag lutar mig mot henne så att mitt huvud vilar mot hennes axel. När hon sedan öppnar munnen tror jag att hon ska kommentera boken men i stället så säger hon:
Jag tror att man känner rädsla för döden eftersom man egentligen är rädd för att man inte har hunnit leva ordentligt. Att man är rädd för att man inte har hunnit uppleva allt det som är viktigt och att man därför är rädd för att man inte kommer att lämna något viktigt kvar efter sig.
Hon vrider försiktigt på mitt huvud så att mitt ansikte vänds emot henne och så att våra blickar möts. Hon ler kärleksfullt och smeker min kind.
Men du Tove, du behöver inte vara rädd, du har lämnat många bra minnen efter dig och allt finns här, fortsätter hon med mild röst och lägger sin hand på sitt hjärta.
Jag torkar bort tårarna och känner att hon är stark, stark och stadig som en klippa och det önskar jag att jag också var. Sedan känns det som att något starkt växer inom mig, en stark beslutsamhet. Jag kan bestämma mig själv för att vara stark om jag vill, tänker jag och känner att det är precis det rätta att göra. För det finns ingen anledning att ligga och gömma mig för döden. Döden är ju något som alla måste uppleva, och jag har oturen att tvingas gå igenom det tidigt. Men jag känner ändå att jag fått uppleva många bra saker den tiden jag har levt, jag har ju haft världens bästa mamma. Jag är stark nog. Försiktigt tar jag mig ur mammas omfamning och plockar upp boken som hamnat bredvid hennes knä. Jag bläddrar fram till den sista sidan och skriver långsamt orden.
Jag är fortfarande inte som alla andra barn, och det kommer jag aldrig att bli. Men idag kom jag på att jag inte vill önska mig det längre, jag har ett eget speciellt liv och nu vet jag att jag är redo att möta allt som inträffar i det livet. Jag är stark nog för det och vad som än händer så har jag alltid min mamma.
Sedan stänger jag försiktigt boken och tittar på min mamma. Boken slänger jag ner på golvet och bestämmer mig för att den är klar nu, jag ska inte skriva mer.
Jag älskar dig mamma, säger jag med svag röst och ler det första leendet för idag.
Och jag dig Tove och jag tror att det är dags för dig att vila nu. Du har varit vaken länge, svarar hon med kärlek i rösten och reser sig. Sedan hjälper hon mig att lägga mig ner i sängen. Med mammas hand i min och med känslan av beslutsamhet fortfarande kvar inom mig, somnar jag...
