Och där stod jag. 14 våningar upp, och kollade ut över Stockholm. Jag sippade långsamt på mitt kaffe. Staden blinkade, andades, skrek. Allting rörde sig och flöt på, flöt iväg från mig. Det var augusti och mörkt, sommarvarmt men blåsigt. Vinden ven runt mina nakna fötter. Den gröna pyjamasen fladdrade och slickade sig runt mina ben. Den gröna, omoderna pyjamasen. Den var rutig och rent ut sagt rätt ful, men den var precis sådär skön som alla plagg är precis innan dom går sönder. Sådär mjuk och välanvänd och omtyckt. Var jag likadan? Rätt ful och på gränsen till att gå sönder. Välanvänd och mjuk. Omtyckt. Håret på mitt huvud hade börjat falla av. Jag var gammal och mjuk, men knappast välanvänd. Här hade jag gått genom mina drömmars stad i 70 år och aldrig använts till något speciellt.
En gång för länge sen, väldigt många år sen, hade jag potential. Jag spåddes bli något stort. Mina lärare pratade gott om mig och mina gymnasiebetyg sa samma sak. Jag gick ut skolan med toppbetyg och hela världen låg framför mina fötter. Jag var lycklig och ung och ovetandes. Indien, Chile, Sydafrika. De var några av mina meriter i resande. Det var tänkt att jag skulle bli något, resa ett tag och sen bli något. Jag kom tillbaka efter Chile med solbränd hud och världen i mina ådror. Sverige, Sverige älskade land. Jag kom tillbaka och allt gick mig förbi.
Nere på gatan skällde en hund. Den tittade upp på mig och skällde, ungefär som om den ville något. Ägaren ryckte i kopplet och skyndade vidare. Strypgreppet som det åtdragna kopplet gav hunden gjorde den lydig, hunden följde med, skyndade vidare. Precis samma strypgrepp kände jag runt min hals ibland. Någon som drog och drog och sa att hit ska du, dit ska du, nej inte ditåt, hitåt, framåt! Och jag drogs med och drogs med och drogs med. In på handelshögskolan, där man lärde sig hur pengar pumpas in och pumpas ut, hur man pumpar in och pumpar ut och gör en vinst. Och världen sinade i mina ådror. All fokus var på framgången och på Att Bli Någon. Det stora viktiga i livet. Framgång, välfärd, jobb, hus, familj. Efter några år på handelshögskolan var jag färdig. Färdig. Redo att tjäna samhället och göra min plikt. Kopplet drog och drog och drog.
Utifrån skulle man nog ha sagt att jag var framgångsrik. Jag var framgångsrik tills jag föll framstupa. In i väggen, skulle dom ha sagt. In i sanning, skulle jag själv uttrycka det som. Världen högg till i mina ådror och skrek åt mig att jag var en skam, att jag borde skämmas. Några vita rockar och en blek sal på hjärtavdelningen var det jag upplevde de nästkommande dagarna efter fallet. Jag tog mig aldrig riktigt upp igen.
Klockan hade hunnit bli mycket och trots sommarvärmen började mina fötter kännas kalla. Jag funderade på om jag skulle gå in. Jag lutade mig över räcket och andades. Gatan nedanför hade blivit tom och tyst. Längre bort strömmade fortfarande folk stressat runt. Här stod jag, stilla. Jag funderade över vad jag kunde gjort annorlunda. Med facit i hand blev något fel, även fast jag gjort exakt som alla sagt åt mig. Jag blev något, accepterad. Och ändå var jag aldrig hel. Jag hade sett sanningen, världen, men lät det falla i glömska, lät det rinna mellan fingrarna, för att uppnå det där man bör sträva efter, Att Bli Någon. Det är den största lögnen av samhällets alla ekvationer.
Efter dagarna på avdelningen för oss med svaga själar och trasiga omlopp så försökte jag ta tillbaka förlorad tid. Men på något sätt kändes det som att det kretslopp jag stöttat genom att flyta med strömmen var för starkt för att kunna brytas. Pengar som pumpades in och pumpades ut och satte dollartecken i var och varannan människas ögon, ekvationen människa < pengar, det likgiltiga sättet man ser på folk som svälter, medveten om att man investerat i deras död allt detta var starkt rotat i människors liv.
Precis när jag skulle ta med mig mina bittra tankar in till tv-soffan igen så hörde jag ett ljud nedifrån gatan. Hunden som tidigare passerat stod nu där nere igen, och tittade upp på mig och skällde. Jag hörde hur någon på en lägre våning öppnade fönstret och svor, men hunden struntade i det och fortsatte skälla. Jag log och ställde ner kaffekoppen på räcket. Jag har försökt vara som dom andra, sett att det blev fel. Nu ska jag skälla, skrika, höras, aldrig mera flyta med.
