Hon hasar sig fram mellan gatorna, släpar sitt liv bakom sig, skjuter det framåt. Under en bro sitter någon och grillar sitt husdjur samtidigt som falska klockor byts mot riktiga pengar, bakom citattecknen gömmer sig en heltidsvärvare. Det är kyligare nu, hon har isolerat sig med tidningspapper mellan de få lager av kläder hon bär. Hon visslar en tyst önskan om att någon annan någon annanstans har det bättre än henne just nu. Hon ser en man med gasmask diska porslin i regnvatten som uppsamlats under dagen, hon ser att hans fingrar är lika bleka som hennes. I ett hus några kvarter bort sitter någon och klagar på sin weekendläsning, men det tänker hon inte på. Hon funderar på om hon vågar sova inatt.
Lampor börjar blinka i takt med att solen går ned, tempot i staden växlas under tiden natten nalkas. En ensam hund slickar sina smutsiga tassar medan hennes döttrar andas sitt öde i nacken. Inne på safariklubben predikar en kyckling om ankors ondska, men ute på gatan står en kvinna som drömmer om fruktförvaring. Hon tittar in genom en glasruta på tio stängda hyllor med brödkartonger, det står en fru och målar om luckorna till nio och nittio. Hon stoppar sina frusna händer i fickorna, det klirrar ingenting när hon sakta går sin väg.
I nästa gathörn hänger en get, magen är uppskuren och tarmarna blottas för att visa på varans goda kvalité. Bredvid sitter två små barn och flätar citrongräs. I en meterdjup hink krälar grodor, de försöker förgäves stamma sig till frihet, men glupska småskor hinner knappt flå dem innan grytan kokar. På andra sidan vägen står herr Crème Fraiche och raggar lammkött, spottar prillan på den naiva tron om likvärdighet. Tunga steg mot gungade gator, ett gammalt måttband på nya liv. Kejsare och kejsarinnor kantar varje byggnad hon passerar, det är en lång väg hem.
Marken är blöt och kall, någon spottar på henne där hon ligger. Hon ser avsmaken hos de andra hastigt fladdra förbi innan hon reser sig upp på egen hand och fortsätter gå. Hon smiter in bakom en bortglömd historia, hon inser att hennes bästföredatum för långe sen gått ut. Det värker i den gamla ryggen, men kvinnors skador erkänns sällan. Hon spanar ut på männen och bilarna, på kvinnorna, varannan vatten varannan eld. Hon är ansiktslös för dem.
Det är inträdesavgift till dagen i en storstad full av folk. Hon har inga pengar, därför gömmer hon sig. En nedsutten själ bakom smutsiga ögonlock, reser sig upp inför livet och borstar av sig gammal sorg.
Det första hon gör är att försöka orka andas genom dagen. Klättrar förbi slott av kartong på väg ut tillbaka till verkligheten, passerar mamsell Shiraz Cabernet som provar nyinskaffade vinterplagg medan Novis går in i ljuset. Herr-minister-kung av kröken tar betalt per plätt och personage, i nya kapitalisters skattefria verksamhetsområde är alla skäl ett giltigt skäl. Här på vishetslärans boulevard är alla röda läppar redan kyssta.
Det var inte länge sen hon lyste, levde som om hon var livet själv. Hon och de andra gick hand i hand, världen var en del av henne, inte emot henne. Hon brukade strosa staden runt med en solvent herre och fnysa förnämt åt orättvisor, men nu lever hon istället naturnära och fantiserar mardrömmar om sopsortering. Andra människor märker inte att hon försvunnit, hon är en bokstav i en dålig historia, en av alla stenar i Badaling. Hon är den lilla människan som glömts bort av den stora världen.
En man ligger och surar på en möglig soffa intill en akvedukt, han grinar ett tandlöst flin när hon går förbi, sträcker ut sin svarta hand i en vänlig gest. Hon får dela hans plats om hon vill. Fem fot bort står en grupp farbröder och pantar papper, de brukar blöta tidningssidorna för att de ska väga mer. Hon ser en ung flicka sitta och spela pipa på en uttorkad gräsplätt, fingrarna flyger över strängarna då hon spelar om omätbart ljus, flickan har ett blått öga och ett grönt. På bron mellan två tunnelbanestationer sitter en otydlig figur med utsträckta händer, han har varken hår eller fungerande ögonlock, köttet på hans armar, bröst och i hans ansikte har slitits bort och kvar finns bara en skär ärrvävnad som bildar ett buckligt mönster. Hans bara mage putar ut över byxlinningen, hans blick är död. Om någon skulle lyssna riktigt noga kan man höra att han berättar sagor om en vacker prins.
De säljer äkta pälsar av plast till lättlurade turister, i rader och rader av stånd. Den fria marknaden kryllar av öppna handväskor och obevakade kassaskrin, för en gammal hungrig skugga lockar det att låna några ören för att köpa lite soppa. Hon går alldeles nära men ställer sig för att andas ett ögonblick, hon tänker i sju sekunder på en annan verklighet, hon sträcker fram sin lilla hand, blodet dunkar bakom ögonen när hon känner det kalla lädret mot sina fingertoppar, bara en liten bit till...
Men det är för sent, möjligheten hinner gå sin väg och chansen är förlorad. Hon fylls av skuld för en handling hon inte ville göra, hon känner salta droppar rulla ned för kinderna och hur magen inte bara svider av hunger utan även av skuld. När en blåögd man skriker åt henne att gå sin väg så börjar hon att springa. Hon pinar sig förbi floder av människor som strömmar åt alla håll, tränger sig igenom en grupp färglösa turister som fotar en fattiglapp i rännstenen. Efter bara ett tiotal meter kollapsar hon av ansträngningen och hon blir tvungen att smita in i en gränd och vila sig mot en vägg. Hennes hjärta bultar hårt och det svartnar för hennes ögon under några andetag.
Längst gatorna i Hutong går kvinnor som säljer små drakar av plast, man ska akta sig för att växla pengar med dem eftersom de har falska tiosedlar från ett annat land. En liten flicka sitter och leker med en cykel utan hjul, kanske är hennes mamma någon av alla kvinnorna i gränden, kanske är det meningen att man ska lägga pengar i den lilla mössan bredvid henne. På andra sidan en vägg sitter en trött åldring och undrar om det är över snart eller om hon borde resa sig upp för att hitta något att äta.
Sötpotatis och kanderad frukt säljs från cykelkärror som styrs runt av fattigt folk från landsbygden. Den tidiga morgonen är fortfarande folktom och man kan höra höghusen gäspa. Timmarna går och gatorna fylls av människor som glömmer bort att hälsa på varandra. Bakom en hög med bråte på en sidogata ligger en kall kropp som har slutat andas. De andra i staden ser inte kvinnan som brukade gå längst med dem, de ser inte hennes kalla fingrar som färgats blå av natten. De ser inte bilden av en förlorad tid som skymtar i hennes halvöppna ögon eller tacksamheten som vilar på hennes tunga. Miljoner människor passerar bara några meter bort, men hon är bara en av många för dem.
