Hörnan

Blogg: Vem är sopsabotören?

I dag är jag lite bitter. Någon borde få sota för mitt lidande – men den huvudmisstänkte förnekar brott.
”Drabbad av akut anteckningsbrist framför ett nystädat skrivbord insåg jag till min fasa att jag av misstag måste ha slängt bort grunden för min artikel – och att städpersonalen på jobbet redan hunnit tömma min papperskorg. Därmed hade jag inget annat val än att tillbringa hela lunchtimmen i vinterblasket bland tre soptunnor ute på gården.

Jag tryckte ner mössan långt över ansiktet i ett försök att minska igenkänningsrisken, men självklart stirrade alla på mig ändå. Till och med mina sopgeggiga händer blängde surt på mig efter ett tag. Ganska snabbt utarbetade jag en teknik där jag först vräkte ut alla sopor på marken och sedan sökte igenom påsarna samtidigt som jag lade tillbaka dem. På så vis försökte jag skapa en illusion av att jag slängde ner saker i tunnan, snarare än att rota upp vad som redan låg där – men det hindrade förstås inte fotograf-Håkan från att hojta högt och glatt när han fick se mig.
”STÅR DU OCH ROTAR I SOPORNA?” vrålade han så att det ekade över stadens centrum.
Jag gjorde ett misslyckat försök att döda honom med blicken och fortsatte sedan att rota – men mina ansträngningar var förgäves.
Mina anteckningar sågs aldrig mer.”


Raderna ovan är en summering av den krönika som publicerades 19 november – och som i sin tur skildrade en högst verklig skitupplevelse från slutet på oktober.

Men nu stämmer inte längre den sista raden; den där om att anteckningarna aldrig mer sågs.
Jag hittat dem.

Jag gick bort till min redaktörs kontorsplats som jag hajade till över ett papper i hans bokhylla i hörnet.
Nån hade nämligen klottrat på det – och använt min handstil.
Mycket skumt, förstås.
Under papperet låg en blå plastficka, och under plastfickan låg ett helt block med mitt klotter på.

De anteckningar som jag letat efter i timmar bland allsköns skit och kaffesump låg där och flinade åt mig ett halvår för sent.

Jag krävde förklaring från chefen – men han slog fast att han aldrig sett den där bunten förut och släpptes i brist på bevis.
Typiskt.

Men sanna mina ord:

Någon ska få för det här.


Publicerat