När motståndarna spelar så urbota defensivt känns varje moment som tvingar dem att åtminstone lämna försvarszonen som en indirekt målchans för Modo.
***
9-4 i skott efter 13 minuters spel låter förstås som Mododominans men siffrorna talar ett än tydligare språk om man tar hänsyn till att Rögle då hade haft tre gånger så många power play.
Den tanken kändes uppmuntrande i exakt 30 sekunder fram till dess att Tarkki snubblade in årets dummaste mål.
***
Det var i princip deras enda chans sa Per Svartvadet i paus om Rögles ledningsmål. Jag håller inte med för om det där skottet inte landat i mål skulle de inte ha klassats som någon chans över huvud taget.
***
Matchens behållning vid sidan av isen var tveklöst den stackars ex-domaren Roger Öberg som kameran ut till paustävlingen Drömskottet.
Det enda som roade mer än genansen i hans ansikte, när det plötsligt kablades ut på jumbotronen, var de omisskännliga läpprörelser som uppstår när en rodnande man formar följande ord:
Men vafa-an
***
Modos spel fick publiken i den ödsliga hallen att vråla av vanmakt, bua ut det egna laget och i förtvivlan fråga sig hur spelarna kunde bete sig så ängligt.
Min vilda gissning är att du blir så ängslig av att spela kvalhockey i en ödslig hall där din egen publik vrålar av vanmakt åt varje misstag och buar ut dig för att du spelar ängsligt.
Då är det bättre att lagom till nästa match lägga munkavle på alla oss som inte ingår i klacken, så att de positiva ljudvågorna åtminstone väger över.