Pia M

Blogg: En plankstek och en begravning

Jag brukar inte klaga på maten ... vanligtvis ... .

Då har det blivit lördag, och min lediga vecka i Örnsköldsvik börjar närma sig slutet. Sakerna som jag vill berätta om är många, och jag har lite svårt att bestämma mig för var jag ska börja och ännu viktigare: Vad ni kan finna glädje i att läsa om. Eftersom klockan börjar närma sig lunchdags kan jag börja med ämnet som magen för tillfället skriker mest efter – mat. Den långa berättelsen får heta PLANKSTEKEN … och lär oss att … ja … vad lär den oss egentligen?!!

 

Min bekvämlighet finner sig ibland inga begränsningar alls. Så var det för några kvällar sedan när "Dr K" hittade ett "app" på Appstore som gjorde det enkelt för användaren att beställa hem mat från ett antal anslutna restauranger. Tre stycken matställen från Ö-vikstrakterna fanns med, och när ett av dem erbjöd sig köra hem favoriträtten oxplanka för en hundring mindre än vad det normalt kostar att äta ute beställde vi genast hem två portioner för kvällen. Förväntningarna var rätt stora, men att äta plankstek är ju liksom lite halvstort. Tanken läckerheterna på plankan fick det att vattnas i munnen på mig ... föreställ er doften av baconinlindad sparris och bearnaisesås … och att ni bara efter 45 minuters väntetid får mumsbitarna framlevererade hem till er.

Exakt efter den angivnaden tiden ringde dörrklockan. Punktlighet uppskattar jag. 360 kronor inklusive frakten stod det på internetfakturan.

" – Törs vi släppa in budet i lägenheten…?" frågade jag "Dr K". "Tänk om han tycker att vi bor stökigt och tänk om han tycker att vi är konstiga som dukat fram framför TV:n!!".

Saken löste sig dock alldeles själv när Tindra satte igång med sitt hotfulla skällande.

Affärerna sköttes diskret (och till min stora lättnad) ute i trapphuset.

 

" – Hur ser det ut!!" ropade "Dr K" åt mig från köket där han hämtade glas och bestick medan jag sysselsatte mig med att packa upp den vita påsen med aluminiumlådorna.

När jag öppnat den första lådan visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Det var en doft av drypande fett som ångade upp från förpackningen.

" – Det ligger två sparrisar i däri" ropade jag tillbaka. Ett svar som han kunde tolka precis som han ville. Att de sorgligt  sladdriga  och på gränsen till sönderkokta grönsakerna skulle ha behövt en mindre dos av Viagra för att göra sig representativa nämnde jag inte. Det skulle han med all säkerhet bli varse om själv, även fast hans sätt att beskriva det hela skulle vara något mera diplomatiskt. En gaffeltryckning på den översta av de två köttbitar som jag vid första blicken trodde vara vanliga hamburgerbiffar fick fettet att pressas ner i potatismoset.

" – Det var ju hyfsat billigt i alla fall" sade "Dr K" efter att ha svalt ner det han tuggat på. Några sekunder innan han donerade sin portion till den ständigt hungrande hunden.

 

Vad vi kan lära oss av detta är att …

… ja, jag vet inte riktigt. Att inte bara titta på priserna. Att åtminstone googla på restaurangen, för att se om de ser någorlunda seriösa ut.

Det snåla jag personligen lärt mig är att det är bättre att unna sig ett dyrare restaurangbesök någon gång istället för att mera ofta bjuda sig själv på budgetlyx. För det är så mycket trevligare att äta sin favoriträtt direkt från plankan som den lagats  på istället för att försöka skrapa den ur en engångsaluminiumform :)

Av artighetsskäl skriver jag inte namnet på restaurangen. Vill ni nödvändigtvis veta, maila mig.

 

Det andra som jag i detta alldeles för långa inlägg tänkte berätta om är gårdagens något sorgliga men ändå oväntat glädjefyllda dag. Det var nämligen så att vi åkte upp till Umeå för att närvara vid "Dr K":s fars begravning. För mig som förberett mig inför detta genom att måla mig med en vattenfast mascara blev den oväntat och på något vis lätta stämningen en förvånande erfarenhet.

" – Eftervärme", beskrev prästen det med, och en blick på de genom tårarna leende gästerna fick mig att förstå precis vad han menade. "En del lämnar efter sig mycket eftervärme. När man levt i nästan hundra år är man liksom klar med livet, och då blir det naturligt att gå vidare. Då är det enkelt att glädjas över det som varit och de gemensamma år man fått istället för att sörja något som avbrutits för tidigt"  vill jag minnas att han förklarade.

Och visst stämmer det – oavsett vem det var som sade det. Sörjandet blir så mycket enklare när minnena är ljusa och många, och saknaden så mycket lindrigare när den där eftervärmen är så märkbar att det nästan går att greppa om den.

 

Den dagen det blir min tur att kila vidare vill jag att min begravning ska uppfattas så. Jag vill inte att det ska bli en bedrövlig dag för någon.  Naturligtvis är jag medveten om att det kräver ett uppträdande av mig som inte bara innefattar eld och lågor och PMS-besvär utan faktiskt lite medmänsklighet också, sådant som gör att minnena av mig blir till något annat än en meterhög bunt av sur-kärring-historier. En dag ska jag ta itu med detta, dock inte idag. Jag är alldeles för uppretad över att de svarta byxorna jag igår köpte var av storlek 46(fattar inte detta, jag brukar ha 42, max 44!!!). Det ska jag debattera om imorgon, fram tills dess ska ni ha en fortsatt trevlig helg :)

Publicerat