Mitt pendlande mellan Ö-vik och Umeå kostar mig en hel del. Inte bara bränsle och tidsmässigt. Det ständiga och ibland lite oplanerade resandet mellan städerna har tack vare min oförmåga att packa mina väskor klokt resulterat i att klädkontot slukat en hel del av mina inkomster. Nu senast var det begravningen; bara timmarna innan avfärden upptäckte jag mig sakna prydliga, svarta kläder att bära vid den sorgliga högtidsstunden.
Att handla kläder är jag rätt duktig på. Expert, faktiskt, så mycket som jag sprungit in och ut ur affärerna under mina tidigare sysslolösa dagar. Att hitta en passande dyster skjorta och ett par svarta långbyxor borde inte ha vållat mig några större bekymmer alls. Om det inte hade varit att alla byxorna som jag med en av tidsbrist orsakad panik i halsgropen provade satt så förbaskat fel över rump-partiet.
" Nog är det väl som själva f-n " svor jag i provhytten medan jag krånglade i mig i de jeans som jag bara sekunderna innan krånglat mig ur. "Att det ska vara så förbaskat underligt sydda modeller i vår!!".
Med iPhonens digitala klocka tickande i handen sprang jag runt i affären för att byta ut de byxpar jag provat till modellen större.
" Ja, nog är det som själva " muttrade jag när samma procedur upprepades igen.
Föreställ er det omöjliga uppdraget att prova ut och köpa en "begravnings-outfit" på mindre än 20 minuter. Ursinnig slet jag på mig mina egna plagg för en sista sväng ut i affären.
Jag har pendlat en del i vikt genom åren. Som mest vägde jag 85 kilo, och min lägsta vikt var, efter en magsjuka och flera år senare var nästan lite för låga 59 kg. Exakt var jag ligger nu har jag ärligt talat inte den minsta koll på men jag börjar inse att efter att ha klämt in mig i ett par fladdriga brallor av storlek 46 så är den väl kanske inte riktigt vad jag vill att den ska vara.
Exakt hur irriterande ÄR det att behöva upptäcka sådant!!! OCh var är alla de kompisar som lovat "säga till" ifall man börjat se lite för rund ut!!!
Jag hann i tid till begravningen, korrekt klädd och allt. Men jag kunde inte låta bli att snegla på min egen spegelbild i alla dörrar och fönster som jag passerade. Hur fasen kunde det bli såhär, att jag utan att få ett enda varningens tecken plötsligt insåg att BIG-avdelningen inte alls var för alla andra utan även för mig?!! Hur kom det sig att jag som bara veckan innan fått byta ut en sport-BH i storleken Large till en Medium?!! Vad i herrans namn är det som händer, och varför kan inte jag identifiera mig själv med det?!!
Att kläder har olika storlekar beroende på årsmodell och tillverkare är jag medveten om. Det funderar jag inte så vansinnigt mycket över. Så har det väl varit i alla tider. Och att planksteken och glassarna jag njutit av kanske inte direkt runnit rakt igenom kroppen är jag också medveten om. Det har jag inte tänkt klaga er trötta på heller.
Det är bara det att jag är så fruktansvärt arg över att jag känner mig så vansinnigt misslyckad över den där upptäckten i provhytten och jag kan inte begripa hur jag egentligen resonerar över den här saken. Ena stunden försvarar jag mig med min Medium-storlek på överkroppen, skyller på "fel vecka" och så för att i andra stunden aggressiv försöka ge mig på en nystart av det hälsosamma liv som jag hittills inte lyckats hålla.
Hur som helst så är det måndag idag, och jag har jobbat undan den första av mina fyra Umeå-dagar. Enormt duktig var jag igår, jag besökte inte kiosken på Vasaplan en enda gång och lyssna: På den lilla 20 minuters rast som jag hade mellan två bussbyten tog jag mig en liten promenad runt centrum kvarteren. Det kändes jättebra; jag har bestämt mig för att istället för att dega och ägna mig åt det traditionsenliga gnället som hör varje arbetsplats till ägna mig åt lite hälsosammare uppgifter. Funderar även på Viktklubben, den sägs vara bra, men undrar just om jag skulle orka hålla på och skriva upp allt. Jag gissar på att bekväma jag hellre skulle låta bli att äta helt, då kan man liksom inte fuska med bokföringen tack vare att inget finns att föra bok på :P .