Blogg: Hur Nisse gav mig jobb utan att veta om det

Nils, även känd som Kultur-Nisse, även känd som Nils Ågren, beklagar sig ibland över att han tvingas sitta mitt emot mig här på Sjuans kontor. Jag förstår honom – men påpekar också gärna att han får skylla sig själv.

Vad Nisse inte borde ha gjort, om han ville slippa mitt tvivelaktiga sällskap på redaktionen, var att tacka nej till ett jobb på ÖA år 1989.
Det jobbet gick i stället till en annan ung man från bygden. Mannen (som förstås inte var jag) slog i mitten på 90-talet en pling till sin yngre släkting.
Släktingen (som inte heller var jag) erbjöds att bevaka en kvällsmatch åt sportredaktionen och fick på så vis upp ögonen för skribentyrket.

Några år senare, när grabben var fast anställd på ÖA och ansvarig för ung-redaktionen, fick han in en ansökan från en tonårskille som glömt att uppge något mobilnummer.

Den idioten (som faktiskt var jag) borde förstås ha bojkottats från ung-redaktionen redan där, men ung-redaktören ringde i stället runt till alla människor i Trehörningsjötrakten med efternamnet Hägglund tills han fick svar hos min gamla skolfröken Carina Hägglund.

Hon gav honom numret till mina föräldrar och han fick på så vis till slut tag på mig.
Det ledde till att jag fick in en fot i tidningsbranschen, lärde mig krönikera, började frilansa och fyra år senare valde att satsa helhjärtat på skrivandet.

Det hade aldrig hänt om inte den där ung-redaktören – som för övrigt hette Jimmie och är chefredaktör på ÖA nu – hade ringt runt som en tok och vägrat ge sig förrän han fann mig.

Jimmie, i sin tur, hade aldrig blivit skribent om inte han fått ett samtal från sin släkting – och släktingen hade aldrig ringt det samtalet om inte Nils Ågren tackat nej till det där jobbet i slutet av 80-talet.

När jag retar Nisse som mest kan jag se hur mycket han ångrar vad han ställt till med.