Jag kan bara utgå från mig själv, men jag har väldigt svårt att känna mig stolt över något jag själv gör. Däremot när lilleman gör något, då blir jag stolt som en tupp!
Här om dagen var det dags för lillemans ett och ett halvt års kontroll på BVC, och bland annat en spruta skulle tas. Jag som då är vansinnigt nålrädd (blev dock lite bättre under graviditeten då diverse prover skulle tas) tycker ju då att detta är lite läskigt. Jag vill knappt se när nålen sticker in. Min tuffa son däremot, han brydde sig inte överhuvudtaget! Såg sprutan sticka in i armen och sa inte ett pip. Därefter fick han ett plåster och sprang runt stolt på vårdcentralen och visade vad han hade fått på armen. Var jag stolt över min tuffa kille? O ja!
Dagen efter skulle jag även på lillemans första utvecklingssamtal på förskolan. Jättespännande tyckte jag som ville höra hur det gick. Där fick jag höra ett jättefint omdöme och han sköter sig utmärkt! Nu var jag ju en ÄNNU stoltare mamma!
Ikväll ska lilla familjen heja Modo tillbaka till elitserien, så vi gör som lilleman: Säger HOCKEY och säger hej hej hej med ena handen!
Trevlig helg!
