Ett telefonsamtal mellan mig och en kvinna på skatteverket slutade med ett inbokat möte senare samma vecka.
Jadu, sa hon, då blir du nog den siste som jag någonsin tar emot. För nästa vecka jobbar jag inte kvar här.
Det tillkännagivandet gjorde mig lite ställd. Vad förväntades av mig nu? Borde jag svara åh, jag känner mig hedrad eller oj, jag beklagar!, eller coolt, har du vunnit på lotto?.
Min spontana replik blev följande:
Jaså, blir jag det? Går du i pension sen, eller
?.
I samma stund som orden slank ur mig vaknade känslan av att jag snubblat ut på minerad mark.
Alla andra svarsalternativ än min gissning vore pinibla för oavsett om hon fått sparken, slutat frivilligt eller blivit befodrad skulle det ju betyda att hon inte fyllt 65 än.
Med andra ord, att jag just kallat henne gammal och det får man ju aaaldrig göra!
Samtidigt har jag alltid trott att det där ålderstabut var kopplat till utseende
och den här kvinnan hade jag alltså inte ens sett.
Innebörden i min eventuella förolämpning var alltså du har en gammal röst!.
Och hur jag än googlar hittar jag ingen info på nätet kring vilka tabun som omgärdar våra stämbandsvibrationer.
Det leder mig åter till min rubrik, som ser ut att förbli obesvarad.
