Du är här

2011-04-23 - Poesi & Noveller

Novell: Slå tillbaka

Klockan ringer. 08.00. Fyra timmar kvar. Hon spärrar upp ögonen. Lyssnar. Väntar. Väntar, men på vad? Hon tar ett djupt andetag och andas sakta ut.

Ångesten fyller hennes bröstkorg medans hon sakta reser sig ur den varma sängen. Försiktigt drar hon på sig sina gråa sockar och börjar gå mot trappen. Hon stannar till vid spegeln och stirrar på sin spegelbild. Hennes blonda hår är rufsigt, ögonen är röda och har mörka ringar under sig och som om det inte var nog är hela ansiktet är likblekt. Hon sliter tag i en borste och drar snabbt igenom håret några gånger innan hon fortsätter nedför trappen. För varje steg hon tar känns det som ännu ett steg ut i ingenstans, ut i mörkret. Fjorton, det är så många trappsteg det finns i trappen. Onödigt vetande, men ändå. Det är just sådana saker Emmy brukar lägga märke till. Se och tänka på obefintliga saker ingen annan människa brukar tänka på. Hon kastar ett öga mot brorsans rum, innan hon sveper in i köket till vänster. Allt är så tyst. Samma tystnad som vanligt men något känns ändå annorlunda idag, och det är det. Hon låter blicken svepa runt i köket medans hon kritiskt granskar den moderna inredningen. Hur fult som helst tycker Emmy, allt är så stelt och trist. Hon öppnar kylskåpsdörren och suckar. Ingen juice. Att det ska vara så svårt att köpa juice för en gångs skull. Istället sliter hon åt sig ett mjölkpaket och tar fram brödrosten för att rosta ett par franskor. Hon höjer blicken och tittar på den stora klockan i köket. Räknar ut att de andra förmodligen kommer kliva upp snart. Hon knaprar sakta på den rostade franskan och räknar sina tuggor. Det blir nästan trettio för varje bit hon tar. Det går nästan inte svälja, det känns tjockt i halsen och hungern hon känner gör henne bara illamående. Plötsligt öppnar hennes bror dörren och deras blickar möts. Hennes hjärta stannar upp en sekund. Han vänder snabbt bort blicken och går in på toaletten, men Emmy hann se att hans ögon var fylld med sorg. Han vet alltså. Hon reser sig och slänger den andra franskan, ställer in mjölken och springer upp. Skyndar sig liksom bara för att slippa se honom igen. Hon stänger igen sin dörr och slänger sig på sängen. Några minuter senare kan hon höra hur resten av huset börjar vakna. De pratar och skrattar lite, de vet, men ändå inte. Det är inte många som vet något om Emmy, ändå hade de flesta förutfattade meningar om henne. Varför? Jo, det är ganska enkelt. Hon helt enkelt inte är som alla andra. Förutom att lägga märke till alla småsaker i vardagen tycker Emmy räkna matte och att träna. Träna boxning. Hon tränar fem gånger i veckan och har nästan bättre kondition än alla i hennes klass. Det kanske är en konstig blandning av intressen hon har, men hon är ju ändå inte som alla andra. Hon ligger i sängen ett tag och tittar på sitt rum. Inte mycket har förändrats de senaste åren, men hon gillar ändå sitt färgglada, men kanske lite barnsliga rum. Hon slänger en blick på sin klockradio. 09.00. Tre timmar kvar. Hon reser sig i sängen och går ner till de andra. Ångesten har börjat lätta, men en stilla oro ligger ändå kvar i magen när hon sakta går de fjorton stegen nedför trappen. När hon kommer in i köket tystnar alla på ett lite konstigt sätt och fyra ögon tittar bekymrat på henne plus en liten bebis som inte förstår så mycket. När hon säger ”God morgon” harklar sig Magnus, ler och säger:

- God morgon Emmy! Känner du dig peppad inför matchen nu då?

- Jodå, fast jag är lite nervös. Svarar Emmy och menar det mer än hon vågar erkänna.

- Jamen det ska man vara! fortsätter Magnus och försöker vara stöttande.

- Är du verkligen säker på det här Em? säger Eva med en oroad röst.

- Ja, det är klart! Det är ju det här jag är bra på. Svarar Emmy så bestämt hon kan, medans hon drar ut en stol och sätter sig vid köksbordet.

- Men att slåss, du vet vad jag tycker om det! Jag vill bara inte att du ska bli skadad gumman. Eva tittar bekymrat på henne med huvudet på sned sittandes med en kaffekopp i ena handen.

- Det är lugnt! Jag har tränat till det här plus att det finns domare och andra som kan stoppa en match, det vet du.

- Ja, men ändå. Säger Eva och tar en klunk av det rykande kaffet.

- Ni kommer väl? Säger Emmy, medans hon tar en vindruva från fruktskålen.

- Klart vi gör! Säger Magnus som verkar klart mer intresserad av matchen än Eva, antagligen för att han är en man tänker Emmy.

- Frank då? Kommer han tror ni? Undrar Emmy och biter sig försiktigt i läppen.  

- Fråga honom du. Säger Magnus medans Eva tar upp en sked för att mata lillen.

- Mm. Är allt Emmy kan få fram. Hon reser sig från bordet. Pussar lillen på kinden och går mot Franks rum. Hon öppnar försiktigt dörren men ser att han pratar i telefonen. Nästan lättad går hon därifrån tillbaka till sitt rum och lägger sig på sängen. Hon suckar djupt och funderar. Funderar varför hon överhuvudtaget gör detta. Hon slumrar till lite och vaknar av att Frank står i dörröppningen.

- Kan jag komma in? Säger han och går in innan hon hinner svara. Han stänger igen dörren och sätter sig bredvid henne i sängen.

- Hur känns det? Frågar han och ser allvarligt på henne.

- Ärligt talat så är jag skitorolig. Du vet va? Vem jag ska fightas mot? Frågar hon fast hon redan vet svaret.

-Ja, jo jag hörde det igår. Varför har du inte sagt något? Säger han med en storebrors beskyddande blick.

- Vad ska jag säga då? ”Om det är någon som undrar ska jag möta den människa jag hatar mest på hela jorden. Bitchen Alexandra som gjorde mitt liv surt tills vi äntligen flyttade därifrån”

- Jag vet inte, men du kunde ha sagt det till mig i alla fall syrran. Säger Frank lite besviket.

- Ja, jag vet. Jag är ledsen, men det har känts så jobbigt. Jag har inte sett henne på två år och nu ska jag plötsligt möte henne i ringen. Jag fattar inte, jag hade ingen aning om att hon tränade boxning.

- Nej, det kan man inte tro. Men och andra sidan tror jag inte man tror det om dig heller. Svarar Frank skrattandes.

- Jättekul! Tack brorsan, nu känns allt bättre. Fnissar Emmy som inte heller kan inte hålla sig från skratt. Det är ju faktiskt sant. När de skrattat klart tittar Emmy på klockan. 10.00, två timmar kvar.

- Kanske dags att klä på sig, säger Emmy och nickar mot klockan. Frank reser sig och säger:

- Ja, lycka till syrran! Vi ses på matchen halv tolv, jag ska bara göra en sak först.

- Okej, tack! Säger Emmy och ser sin bror gå ut genom dörren.

I säkert en halvtimme var all oro borta, men nu kommer den krypandes tillbaka och fyller sakta hennes mage. Hon drar på sig sina kläder och packar väskan. Hon stannar till vid spegeln igen och sätter upp håret i en snodd och springer därefter nedför trappen. Magnus och Eva är redan klar att åka, så de ger sig ut i bilen med det samma. Eva vill alltid vara i tid överallt och Emmy har inget emot att vara det heller. Då hinner hon snacka med tränaren också. Bilfärden tar ca 15 minuter, men de säger inte så mycket tillvarandra. De sitter alldeles tyst och bara tänker. Båda ser oroliga ut, kanske vet de också nu.

- Ja, då var vi framme då! Säger Magnus tillslut och vrider av nyckeln. För en sekund sitter de alla helt tyst innan Emmy säger ”japp” och kliver ur bilen. Hon kan höra att de säger något till varandra i bilen, men inte vad och hon orkar faktiskt inte bry sig heller. Hon går in istället där tränaren Nick är. De snackar lite taktik och regler en stund innan Magnus, Eva och lillen kommer in. Emmy slänger en blick på den vita klockan på väggen. 11.00. En timme kvar. Oron biter tag i hennes mage och hon sväljer hårt. Visst, hon har haft många matcher förut och det brukar gå bra, men aldrig har hon haft en match mot någon hon verkligen inte gillar, nästan hatar. Efter ytterligare en halvtimme kommer Frank inspringandes och med andan i halsen. Alla stirrar på honom.

- Tjejer! Säger han och alla skrattar.

- Känner du dig taggad nu då syrran!? Frågar han och boxas lite i luften.

- Ja, nu jäv.. hinner hon bara säga innan Eva skakar på huvudet och tittar bestämt på henne.

- Jag menar, ja nu ska jag jämna henne med marken! Rättar sig Emmy.

- Okej, men nu ska vi kanske gå!? Säger Magnus och öppnar dörren.  

- Ja, lycka till säger Eva och Magnus medans se går ut genom dörren, Frank stannar kvar.

- Tack, mumlar Emmy och sneglar på Frank.

- Jag ville bara ge dig denna! Han räcker över ett silverkorshalsband i hennes hand. Det var mammas säger han och blir nästan lite tårögd. Han kramar om henne och ler.

- Lycka till Em! säger han innan han går ut genom dörren och försvinner.

- Okej Emmy! Du klarar detta! Säger Nick och tittar bestämt på henne. Nick har hon haft som tränare i fem år och hon tycker han är helt underbar. Han vet allt om hennes bakgrund, allt om hennes historia med Alexandra. Och det känns bra, att någon vet. De snackar en stund innan det är dags att gå ut i ringen. Hon pussar halsbandet i hopp om tur och ger det sedan till Nick.

12.00. Nu är det dags. Plötsligt står hon där i ringen. Hon hör hur publiken jublar. Inte för att det är en jättestor publik, men ändå ganska. Alexandra står två meter framför henne. Men allt Emmy kan se är gamla minnen som dyker upp i hennes inre. Hon försöker blinka bort dem, men det går inte. Minnen från när hon blev mobbad av Alexandra och när hela skolan skrattade åt henne spelas upp om och om igen. Alexandra är inte vilken mobbare som helst, hon var till och med elak då Emmy och Franks föräldrar dog i bilolyckan. Sa att det var Emmys fel, att hon fick skylla sig själv. Sa att vem vill leva när de har en så störd unge som Emmy. Ilskan växer inom henne när hon möter Alexandras blick. Samma ögon, samma svarta elaka ögon som förut, men allt är inte som förut längre. Emmy låter blicken glida över publiken och ser sin familj, hon känner sig starkare. Hon inser plötsligt hur mycket hon älskar sin familj och hur mycket de betyder för henne, till och med det fula köket. Hon spänner musklerna. Hör hur gonggongen går och hon tar ett djupt andetag. Nu ska hon visa vad hon går för. Här får hon slåss, nu ska hon slåss. Nu är det dags att slå tillbaka.

Dela med dig av denna artikel på: